Skylten är berömd. En klädgalge med texen Lerins i. Står mitt i Munkfors och har rest hit genom en tavla av bygdens son. Vi följer Klarälven norr ut på fel sida av älven, den östra, där den gamla vägen slingrar sig fram, följer älvens bågar och ackompnajeras av den gamla banvallen för NKLJ-banan. Landskapet är präglat av älven. En enda lång hed med böljande fält och hästar i hagar, rödvita stugor och en och annan gammal värmlandsgård i vitt med dubbla skorstenar, skiffertak och vackra snickerier. Vore det inte för sommarens prakt är det som en tavla av Lars Lerin.
 
Orter som Mölnbacka, Deje och Munkfors berättar för oss att vi är bruksbygder. Vattnet, skogen och malmen gav bygden liv, formade landskapet och formade människorna. Selma skrev om dem, både torparna och brukspatronerna och livet som levdes här för inte alltför länge sedan. Det här är också hästbygder. Hästen var småbrukarens bäste vän och hur det växte en travsport fram. Bygdetravet lever än och vi passerar Hildavallen i Ransäter där rostiga stoplar, fotbollsmål, och hästhagar till en början förvirrar. Vad är det här, en gammal fotbollsarena, ett elljusspår, en travbana? Först hemma letar nätet fram sanningen för oss. Hildavallen är Ransäters travsällskaps hemmaarena. En travbana bland tallar och björkar döpt efter Hilda som sålde marken. Här har det tävlats och tränats sen 50-talet och gör så än idag. Systerbanor finns i Gylleby i Sunne och i Ekshärad, den senare en toppmodern anläggning väl synlig från riksväg 62.
 
Vi handlar öl på det lilla bolaget i Munkfors. Här stod den ekologiska odlingens vagga och vi letar eko-lager i hyllorna och gläds åt att hitta Fryken havre-ale i hyllan. Bryggs i Västra Ämtervik på havre från kvarnen i Stöpafors, en riktig Fryksdals-ale från dalgången härintill, den som präglas av de långa Fryken-sjöarna. Nånstans här, mitt i mitten av Värmland vaknar också mitt Värmland till liv. Minnen från mitten av 70-talet, närmare bestämt sommaren 1976 och strax söder om Munkfors, i Ransäter. Där bodde vi en vecka i tält och sprang orientering i fem dagar. En av dagarna gjorde vi en avstickare norr ut, till Torsby. Det var en varm sommar, det minns jag. I Torsby var det öde och doftade gott från järnvägens slipers och barkupplagen vid Notnäs sågverk. Jag var där för att titta på Stjerneskolan som jag hoppades få börja vid till hösten. Allt kändes främmande och långt borta, samtidig var det något som lockade och drog, landskapet, människorna, skogarna, älven, sjöarna. Redan där, kanske redan där blev det något mellan mig och Värmland som fortfarande består, 39 år senare.
 
Vi rullar norrut igen. Besöker bland annat KRAV-odlingens vagga på Torfolks gård  och handlar grönt och ekologiskt. Gröna vågen hette det när jag kom hit. Alla var långhåriga och de flesta från Stockholm, de sökte sig bort från stan och ville leva ett annat liv. Ulf Lundell och hans kompisar hamnade utanför Norrköping men väldigt många andra hamnade här, i Klarälvdalen och Fryksdalen, och många blev som jag kvar. DIalekten i kassan talar sitt tydliga språk och känns välbekant. Vi knallar runt i odlingarna en stund och njuter av tomater, kål och andra grönskar som frodas i den sandblandade jorden på gamla älvsediment.
 
Färden går nu söder ut. Vi tar den gamla landsvägen på västra sidan av älven ned mot Munkerud och Munkfors. Mer kuperat är och närmare skogskanten. Större och mindre bäckar skär vägbanken, raviner skapar motstånd men också risker. Det här är trakter där älven hela tiden äter av landskapet, tar med material söder ut och lägger det i deltat i residensstaden Karlstad. Det är ett antal lastbilslass som varje dag flyter med vattnet söder ut och det skapar skredrisker. Flera fastigheter i den här trakten har fått överges då älven hotat att sluka dem. 
 
För att verkligen få en överblick över bygden styr vi ut i skogen och upp mot Boråshöjden. Vi parker mitt i skogen och hittar leden mot toppen. I sydsluttningen här slog sig finska invandrare ned redan i slutet av 1600-talet och svedjade marken och sådde råg. En skylt berättar blygsamt och ett skolhus som redan 1895 flyttades härifrån. En annan skylt berättar att här går skolvägen till Boråsen. Kolbottnar vittnar som att vi är kvar i bruksbygder och det är inte långt härifrån till Ransbergs gamla bruksmiljö, idag ägd och förvaltad av scoutrörelsen.
 
Upp på toppen är utsikten hänförande och lite unik. I öster ser vi älven slingra sig fram, rakt i söder ligger Visten och bortom den, jo där skymtar de nedre delarna av Fryken. Vi ser både Klarälvdalen och Fryksdalen och längst där nere i söder i soldiset ligger Karlstad. Jag blir sittande en bra stund på en sten och bara tar in landskapet. Värmland, de blånande bergen, älven och sjöarna. Det är mycket vackert och minnen far genom kropp och knopp. De flödar som själva älven, det sjuder av minnen, människor, dofter passer revy som en sägen av Selma och det är som om den där sommaren 1976 kommer i repris i mitt inre. En skön känsla och kanske förstår jag där och då kanske hur mycket det här landskapet format mig och hur mycket jag egentligen är bunden till det. Monica Z sa det där så bra i Söderkåkar - Värmland, dä ä mitt liv de se.. Jo, så är det för mig också, Monica.
 
 

Kommentera

Publiceras ej