Ett ont knä har hållt mig borta från mina marker i några veckor. Men igår kunde jag inte längre hålla mig. Markerna måste inspekteras. På med träningsskorna och iväg i vårvärmen. Och visst är det vår. Över Skattkärrsviken hänger den bruna kärrhöken på spaning. Kanadahjässen trumpetar över åkern och hela skogen sjuder av fågelsång. Det som för någon månad sen bara var en grågrön tystnad sjuder nu av liv. Det doftar också. Av kåda, ruttet gräs och så ett stråk av hav från Vänern. Smärtan i knät känns avlägsen. Andra intryck tar över helt. Jag är tillbaka i rörelse, flyger fram över rötter och stenar, lätt i steget, lätt i tanken. Det är gott att leva, gott att finnas till.
Varför är det nästan bara män som begår grova våldsbrott och mord? Varför är det i stort sett bara män som begår våldtäkter? Vad är det för fel på oss män?  Jag bara undrar. Och mina söner undrar när vi pratar om Engla. Pappa, varför bara män? Ja, varför? Och visst, jag vet, nyligen slog en kvinna ihjäl två små barn och nästan deras mor. Men det känns som ett undantag. Den senaste mannen känns inte som ett undantag. Bara som en i raden. Tyvärr.
Det räcker med några sekunder. Stockholms ström i sommarskymning. Monica Zetterlunds sångröst. Sen är jag körd. Borta i drömmar och dofter av hav, solvarma klipport, tång och kluckande vågor. Tänk att det sitter så djupt. Längtan till hav och skärgård måste vara genetisk. Det är lotsgenerna i mig. Ständigt på Sandhamn, ständigt denna längtan. Ett helt sovrum i blått, den stora kartan över skärgården, Albert Engströms memoarer i skinnband på bokhyllan, måsen, prickarna och några snäckor och stenar. Har en bit tjärat tågvirke också, att lukta på. Och så Monicas röst. Finns kanske inte nån annan som så intensivt kan få mig att längta och minnas. Och värmländska var hon också, till råga på allt. Från Hagfors och ändå så stockholmsk, så svensk och så mycket sommarnatt och skärgård som det kan bli. Ett koncentrat av allt - som betyder nåt.