De första stavar jag minns var av bambu. Det hade korkhandtag och ljusbrunna läderremmar och vit truga av plast. De senaste köpte jag i vintras. De är av titanförstärkt kolfiber med handtag av plast och kork och remma av plast och nylon. Längst ned sitter en liten gul plastbit med hårdmetallspets som ska föreställa truga. Från bambu till kolfiber är det en lång resa kantad av allehanda experiment och misslyckande. Häng med på en stavhistoria.
 
Första revolutionen kom när bambun ersattes med aluminium. Mina stavar hette Moon, kom från Malung och var vackert eloxerade i violett på övre delen av röret. Efter det dröjde det inte länge förrän finska Exel gjorde entré. Rören eloxerade i rött och trugorna gula. Exel revolutionerade skidåkningen på den tiden med sin fjärilsformade truga och handtag med nylonrem. För trugorna fanns det en tillsats i svart som tätade trugan och gav bättre fäste i lösa stavfästen, något som blivit mycket aktuellt på senare år men där Exel var långt, långt före sin tid.
 
I de här alu-perioden började det också komma stavar i glasfiber förstärkta med kolfiber. Norska Liljedahl var först med både alu och komposit men fick snabbt en överman i Exel. Debuten för stavar helt i kolfiber stod dock lilla Moon i Malung för. Minns en tävling i Delsbo där det delades ut stavar hej vilt då hållbarheten inte var särskilt bra på den första generationens stavar i det nya materialet. Exel kontrade snabbt med sina Black Feather och sen var utvecklingen i full gång. 
 
Svenska Jofa tog utvecklingen ett steg till med ett vinklat handtag som blev populärt under period. Även Moon i exprimenterade men främst med trugorna. Wassberg åkte ett tag med gröna plastkoner med en metallring längst ned. Det fanns också varianter med en platskula längts ned innan det slutligen blev en rund plasttruga av samma modell som vi ser på många stavar idag. Tänk ändå att det fanns en tid då det bästa man kunde ha i stavväg utvecklades i Malung. Jag minns särskilt Juha Mietos specialtillverkade stavar som stod i ett särskilt ställ på fabriken när jag var där och hämtade mina egna. Gigantiskt långa och extra förstärkta samt med korkhandtag eftersom Juha gillade att åka barhänt. Korken på handtagen fanns med från 50-talet och framåt men försvann på 70-talet och ersattes med skinn eller plast/gummi. Nu är plastkork (kork blandat med gummi) standard på i stort sett alla märken.
 
Efter kolfiberns entré har det gått relativt långsamt framåt. Det är framförallt handremmarna som utvecklats för att sitta allt bättre i handen och ta upp krafterna från stakåkningen. Swix var först 1994 och sen har utvecklingen rusat på. Självklart har stavrören utvecklats och blivit allt lättare och starkare. Exel var först med ovala rör och för några år sedan kom Siwx med sina Triac-rör, trekantiga och riktigt styva och lätta. Huvuddelen av stavrören kommer idag från Kina. Nya märken som finska Oneway och norska Madshus köper rör och montering i Kina men designar på hemmaplan. 
 
Vad kommer då härnäst? Ja, stort just nu är trugor som kan skruvas på istället för att limmas. Detta beror främst på att stakåkningen ställer ökade krav på grepp i snön och därmed behov av att anpassa trugan efter föret. Stavlängden har generellt sett ökat och det har fram till nu i huvudsak berott på bättre glid och därmed ökad hastighet. Det som hänt de senaste åren är också att stakning på blanka skidor slagit igenom. Här har både skidor, skidskor och stavar anpassats och det finns åkare som åkt med upp till 15-20 cm längre stavar än normalt. Interntionella skidförbundet har nu satt en maxgräns i hopp om att kunna förhindra stakåkningens utbredning. 83 procent av kroppslängden mätt med skidskor på och från handremmens ingång i handtaget är det nu som gäller. Med 0.85 x kroppslängden i cm kommer man också hyggligt rätt i max tillåten längd på staven.
 
Böjda stavrör finns på marknaden men har inte slagit igenom. Tidsvinster och kraftbesparing har inte övertygat åkarna, förmodligen för att tillvänjningen är för lång samtidigt som effekten i klassisk skidåkning inte riktigt gått att bevisa. Det är lite samma sak som med det grep-formade grepp som Gunde Svan åkte med i slutet av sin karriär. Fungerade bra om man vant sig men det tog lång tid. För lång tid. Vinsten var att man kunde skjuta på lite längre i stavtaget och bättre nyttja handens och överarmens  och överkroppens muskulatur. Möjligen skulle en variant på dessa handtag kunna ta stakåkningen ännu en bit? En sak är säker, oavsett regelverk kommer utvecklingen att fortsätta. Åkarna gillar att exprimentera och det finns det bevis för långt tillbaka i tiden. Norrmannen Germund Eggen prövade redan på 60-talet med pilbågsformade rör för ökad fart. Fungerade bra men rören ville gärna snurra runt och vinsten byttes då till förlust.  
 
Håll ögonen öppna - i vinter kommer det säkert att dyka upp nyheter.
Rullar hemåt i skymningen genom södra Bergslagen. Skogen sprakar i höstglöd när vi passerar Risinge och Finspång. Över 350 år sedan vår förfader kom hit från Belgien och slog sig ned och stannade kvar. I samma riktning som bilen rullar spred sig släkten längs ett band av bruk.
 
Nu rullar vi hemåt och lämnar bakom oss Norrköping som under De Geer utvecklades till att bli Sveriges Manchester. Nu är det bara ett minne, byggnaderna vid Strömmen minner om tider som flytt. Vi passerar Bergslagens huvudstad Örebro där kungen kröntes i Slottet vid ån. Det skymmer nu, snart mörkt. Vi lämnar slätten och klättrar över bergen mot försvarsindustrins hjärta Karlskoga. Det var här järn blev till stål och stängde De Geers kanontillverkning där i Finspång i sydöst.
 
En sista kraftansträngning tar oss över bergen till drottningens hamn Kristinehamn. Ännu en utskeppningshamn för järnbärarlandet. I norr hertigens bergslagsstad Filipstad och i väster väntar en annan hertigs stad, Karlstad, målet för vår resa. Vi reser en väg som är fylld av hemkomster. Som ett pussel av hågkomster som blir till en hemkomst.
 
En sista backe bara, förbi skaldens födelsehem i Alsterns dal. Ett sista bruk passeras. Hit kom skottar redan på 1100-talet. Sen följde en decennier av verksamhet där vattnets kraft togs till vara. En sista sväng, höger, vänster, höger, sen är vi hemma. En hemkomst bland alla andra hemkomster men idag är det en hemkomst som känns lite extra. Åkte bort och trodde det var ett första steg bort men jag hade fel. Hemma igen. En hemkomst att minnas.
Den första isen på bilens rutor. Den första frosten på garagets tak. Ett skimmer av vitt i gräset. Stelnade gula löv. Över slätten ligger dimstråk. De stora fältet skimrar i vitt i billjusets blekgula käglor. Frostgryningen är både vit och svart. Granskogen som en mattsvart kuliss mot den vitskimrande marken. Över skogskanten i öster strax en strimma av gryningsljus. Några veckor till sen ligger isen i dikesrenen. Skogstjärnarna täcks av lövtunnt isglas. Den mjuka myren hårdnar. Löven blir frasiga och sköra. November kommer med klara dagar och svarta nätter. Den första frosten tänder hopp om vinter. Snötyngda granar och fält. En ljusare framtid. Men just nu bara en frostig gryning i svart och vitt. Frostgryning.