"Jag ska bli analogare än Åsa-Nisse", ropar Benke Ohlsson i dagens DN. Jag hänger på, Benke! Jag har också fått nog av nätet och alla möjligheter som det sägs rymmas. Hemma i mitt kvarter grävs det för bredband. I gatan ligger redan gamlaTeleverkets kabel-TV-kabel som ett minne från förr i världen. Idag skickas det fortfarande TV i den tråden, trots att vi alla kan hämta hem TV både i anntenn, parabol och via telefonjacket. Jag begriper mig inte på valfriheten. Varför inte en kabel och sen ett stort utbud av leverantörer? Nu sitter jag fast både i jacket och i Boxers digitala monopol och ur båda strömmar det mest skit. Tittar allt mindre på TV, surfar allt mindre och i min telefon är det dödstyst. Vart tog det goda samtalet vägen? Varför ses vi aldrig? Den som tror att det går att utvinna kunskap och vishet ur dessa koppartrådar och kablar har missat något fundamentalt.
Vad gör man med ett arbetsliv knappt 20 år från pensionen? Vad finns det för utmaningar kvar? Less på möten, fikaraster och obligatoriska utbildningar. Less på dom där dagarna vi alltid måste åka iväg på och prata om hur det ska jobbas. Less på att det aldrig händer nåt efter dom där dagarna och om ett år sitter vi där igen med samma frågor. Och hur kul är det med en trivseldag om året. Som om det bara är då man får trivas, eller kommenderas att trivas. Less på förutsägbara avdelningsmöten med samma frågor, samma kommentarer och samma ältande året om. Möten där ingen ser meningen men alla ändå snällt hänger med. Som om dom måste genomföras. Bara därför att. Det är då Plura lyser upp mörkret med sina texter. "Jag hör hur mörkret knackar på min dörr", jo, jag hör det också Plura. Mörkret knackar på. Bäst att ladda pannlampan. Eller är det kanske bara "ljudet av tiden som går", Mauro?
Bra dag i skogen idag. Vårpremiär med stel och öm rygg. Kunde knapp röra mig i morse och fick värma upp i en halvtimme för att överhuvudtaget kunna jogga till starten. Sprang igenom på halvfart och nästan utan bommar. Tvåa 17 sekunder efter. Inte så illa utan träning och första gången i år med kartan i hand. Fixat guldtiden också. Bara två till, sen kan jag hämta ut diplomet och Elit 4-märket med emalj.  Elitklass sen debuten 1969-70. Ett liv bland skärmar i skogen. Och jag som egentligen aldrig orienterat på riktigt, bara några år i början av 80-talet med Ravinen, det var där jag formades till att tänka orientering, innan dess var det mest spring i benen. Tack Olle, Arne, Björne, Roffe, Ragge och Gevert, mitt universitet i skoglig framfart.