Sprang en mil häromdagen. En mil som alla andra milar. Tio kilometer, den första lätt och mest utför, de tre sista mest uppför. Vägen hem är uppför, så är det alltid när man som jag bor på ett berg. Högsta punkten på min mil ligger 110 meter över havet, den lägsta runt 45-47 meter över havet. Det låter inte så mycket kanske, men det är backar som känns, det kan jag lova.
 
Sprang en mil, en mil som alla andra milar. Sprungit några genom åren. När jag var 12 år var en mil långt, en utmaning. Redan då knallade jag iväg hemifrån föräldrarhemmet på den där rundan som jag så gärna springer. Den går genom villaområdet, genom mina barndomstrakter, förbi bergknallen där jag lekte på lekskolan och förbi golfbanan där jag åkte skidor i sent 60-tal. Minns att en tid runt 50 minuter var rätt bra på den tiden. Minns ett skolmästerskap på 10 000 meter på kolstybb där jag var nöjd tvåa på 48 minuter. Det var förr det.
 
I ett annat förr gick milen på 34 minuter. En passering på 36 på 15 km var okej och en tid runt 52 bra på den distansen. For över söders höjder på låga 33 min på 9.2 km, kuperat. Det var då det, förr. Nu går milen med nöd och näppe under 40, en bra dag. Träningsfarten ligger runt 48-50 minuter och 55-åringen i mig hänger precis med 12-åringen i mig.
 
En mil, ett liv med milen. Och så lär det fortsätta, så länge jag kan, så länge kroppen och knoppen hänger med.
I det stora och det lilla bor livet. Det liksom slingrar sig fram mellan stora och små händelser. Det är lätta att fångas av det ena eller det andra. Att bli fullt upptagen av det stora, det därute, arbetslivet fullt av möten och viktiga beslut. Eller fastna i det lilla, fylla dagarna med listor på rätt saker som ska köpas, rätt färger på tapeterna enligt den senaste inredningstidningen eller vem som är med vem enligt senaste skvallret på stan.
 
Jag är upptagen av livet och levandet, att just undvika att fastna i det ena eller det andra. Jag blir irriterad på den lokala värmländska politiken som enögt bara ser sig själv och det värmländska och helt missar sammanhangen, det lite större perspektivet. Jag blir störd när jag själv hamnar vid köksbordet och bara sitter och tänker på och letar efter saker som ska köpas, när jag ofrivilligt  eller frivliigt låter mig reduceras till en enbart konsumerande varelse.
 
Helt hopplös blir den politiska debatten när alla inser att vi måste byta färdväg, att vi är långt inne i konsumtionssamhällets återvändsgränd och måste backa ut men de enda som ser det kallas för flummare och idealister. Då blir jag både arg och frustrerad för jag sitter med svaren vid mitt skrivbord varje dag, svaren på hur det blir om vi inte slår back idag. Värmen, vattnet, torkan, matbristen, flyktingströmmarna som vi redan nu ser och inte vet hur vi ska möta. Nog nu i det stora och dags att vakna upp i det lilla. 
 
Försöker mig på lata semesterdagar hemma i det lilla. Det går inget vidare. Jagar runt och fyller dagarna med arbete i hus och trädgård. Försöker sitta stilla och läsa men det går inget vidare. Kommit en bit in i läsäventyret med Gustav von Rosen i Etiopien. Känner och minns det där, inte Etiopien men Biafra och matbomberna. Så är jag där igen i det stora, i svältkatastrofernas och inbördeskrigens Afrika. En spännande resa bort från kolonialtiden men fylld av elände. Det pågår ett under i många Afrikanska länder men på Afrikas horn står det still. Ogaden-provinsen, Somalia, Eritrea, Etiopien, lika nu som då på von Rosens tid.
 
Stort och litet om vartannat. Grannen lägger sten, jag läser om Etiopien. Gissar att vi inte har mycket att prata om, så vi pratar inte. Så är det här på vår gata. Grannar hälsar knappt längre. Häckar hålls höga. Var och en är sig själv nog. Något har gått snett, något fattas, så känner jag som är ett barn av 60-tal och 70-tal och gemensamma fester på gatan, umgänge grannar emellan, en hjälpande hand med husmålningen. Så var det då, inte nu längre.
 
Fast jag blir glad i hjärtat när ropen på Babuschka ljuder över gatan. Här pratas det ryska och svenska om vartannat och vi hälsar på varandra, på svenska. Jag gillar det ryska, har alltid gjort och det beror nog på att jag redan 1972 var i Moskva, sen 1975 och därefter i Baltikum 1983. Ryssland och ryssar har en plats i mitt hjärta och därför ser jag på Ishavet på 30 dagar med särskild glädje. En spännande resa i norra Ryssland med intressanta och nära möten med olika människor längs vägen. Programledaren Ville pratar både finska och ryska och kommer med sitt lagom råbarkade sätt människorna väldigt nära. Sevärt!
 
 
 
 
 
Skylten är berömd. En klädgalge med texen Lerins i. Står mitt i Munkfors och har rest hit genom en tavla av bygdens son. Vi följer Klarälven norr ut på fel sida av älven, den östra, där den gamla vägen slingrar sig fram, följer älvens bågar och ackompnajeras av den gamla banvallen för NKLJ-banan. Landskapet är präglat av älven. En enda lång hed med böljande fält och hästar i hagar, rödvita stugor och en och annan gammal värmlandsgård i vitt med dubbla skorstenar, skiffertak och vackra snickerier. Vore det inte för sommarens prakt är det som en tavla av Lars Lerin.
 
Orter som Mölnbacka, Deje och Munkfors berättar för oss att vi är bruksbygder. Vattnet, skogen och malmen gav bygden liv, formade landskapet och formade människorna. Selma skrev om dem, både torparna och brukspatronerna och livet som levdes här för inte alltför länge sedan. Det här är också hästbygder. Hästen var småbrukarens bäste vän och hur det växte en travsport fram. Bygdetravet lever än och vi passerar Hildavallen i Ransäter där rostiga stoplar, fotbollsmål, och hästhagar till en början förvirrar. Vad är det här, en gammal fotbollsarena, ett elljusspår, en travbana? Först hemma letar nätet fram sanningen för oss. Hildavallen är Ransäters travsällskaps hemmaarena. En travbana bland tallar och björkar döpt efter Hilda som sålde marken. Här har det tävlats och tränats sen 50-talet och gör så än idag. Systerbanor finns i Gylleby i Sunne och i Ekshärad, den senare en toppmodern anläggning väl synlig från riksväg 62.
 
Vi handlar öl på det lilla bolaget i Munkfors. Här stod den ekologiska odlingens vagga och vi letar eko-lager i hyllorna och gläds åt att hitta Fryken havre-ale i hyllan. Bryggs i Västra Ämtervik på havre från kvarnen i Stöpafors, en riktig Fryksdals-ale från dalgången härintill, den som präglas av de långa Fryken-sjöarna. Nånstans här, mitt i mitten av Värmland vaknar också mitt Värmland till liv. Minnen från mitten av 70-talet, närmare bestämt sommaren 1976 och strax söder om Munkfors, i Ransäter. Där bodde vi en vecka i tält och sprang orientering i fem dagar. En av dagarna gjorde vi en avstickare norr ut, till Torsby. Det var en varm sommar, det minns jag. I Torsby var det öde och doftade gott från järnvägens slipers och barkupplagen vid Notnäs sågverk. Jag var där för att titta på Stjerneskolan som jag hoppades få börja vid till hösten. Allt kändes främmande och långt borta, samtidig var det något som lockade och drog, landskapet, människorna, skogarna, älven, sjöarna. Redan där, kanske redan där blev det något mellan mig och Värmland som fortfarande består, 39 år senare.
 
Vi rullar norrut igen. Besöker bland annat KRAV-odlingens vagga på Torfolks gård  och handlar grönt och ekologiskt. Gröna vågen hette det när jag kom hit. Alla var långhåriga och de flesta från Stockholm, de sökte sig bort från stan och ville leva ett annat liv. Ulf Lundell och hans kompisar hamnade utanför Norrköping men väldigt många andra hamnade här, i Klarälvdalen och Fryksdalen, och många blev som jag kvar. DIalekten i kassan talar sitt tydliga språk och känns välbekant. Vi knallar runt i odlingarna en stund och njuter av tomater, kål och andra grönskar som frodas i den sandblandade jorden på gamla älvsediment.
 
Färden går nu söder ut. Vi tar den gamla landsvägen på västra sidan av älven ned mot Munkerud och Munkfors. Mer kuperat är och närmare skogskanten. Större och mindre bäckar skär vägbanken, raviner skapar motstånd men också risker. Det här är trakter där älven hela tiden äter av landskapet, tar med material söder ut och lägger det i deltat i residensstaden Karlstad. Det är ett antal lastbilslass som varje dag flyter med vattnet söder ut och det skapar skredrisker. Flera fastigheter i den här trakten har fått överges då älven hotat att sluka dem. 
 
För att verkligen få en överblick över bygden styr vi ut i skogen och upp mot Boråshöjden. Vi parker mitt i skogen och hittar leden mot toppen. I sydsluttningen här slog sig finska invandrare ned redan i slutet av 1600-talet och svedjade marken och sådde råg. En skylt berättar blygsamt och ett skolhus som redan 1895 flyttades härifrån. En annan skylt berättar att här går skolvägen till Boråsen. Kolbottnar vittnar som att vi är kvar i bruksbygder och det är inte långt härifrån till Ransbergs gamla bruksmiljö, idag ägd och förvaltad av scoutrörelsen.
 
Upp på toppen är utsikten hänförande och lite unik. I öster ser vi älven slingra sig fram, rakt i söder ligger Visten och bortom den, jo där skymtar de nedre delarna av Fryken. Vi ser både Klarälvdalen och Fryksdalen och längst där nere i söder i soldiset ligger Karlstad. Jag blir sittande en bra stund på en sten och bara tar in landskapet. Värmland, de blånande bergen, älven och sjöarna. Det är mycket vackert och minnen far genom kropp och knopp. De flödar som själva älven, det sjuder av minnen, människor, dofter passer revy som en sägen av Selma och det är som om den där sommaren 1976 kommer i repris i mitt inre. En skön känsla och kanske förstår jag där och då kanske hur mycket det här landskapet format mig och hur mycket jag egentligen är bunden till det. Monica Z sa det där så bra i Söderkåkar - Värmland, dä ä mitt liv de se.. Jo, så är det för mig också, Monica.