Sågspånet ligger fuktigt och nylagt på mitt elljusspår. Det ringlar sig fram genom skogen  som en sträng av snö. Doften väcker minnen från flydda dagar när jag längtade efter varje pass på Nacka IPs sågspånsslinga och kolstybb och 70-20 i poplinoverall och Adidas Rom från Hasse och Margarethas sport på Folkungagatan och efteråt den obligatoriska Zingon i serveringen.

Tänk vad dofter kan bära minnen. Det var länge sen jag klev ut på ett elljusspår där det nyligen lagts sågspån, riktigt spån och inte flis eller bark. Det doftar på ett alldeles särskilt sätt och doften kopplar direkt till mitt idrottandes alldeles första stapplande steg. Jag minns det som igår, första besöket i en sportaffär, Hasses och Margarethas på Folkungatan på Söder, ett stenkast från farmor och farfar. Skorna var i blå mocca och hette Adidas Rom. Det doftade speciellt ur Adidas-kartongen, nya träningsskor, min första riktiga Adidas-skor. Idag skulle ingen springa i sådana skor men då var det det enda som fanns. Det skulle ta några år till innan Adidas SL 72 kom och sen uppföljarna SL76 och SL80. Efter dom kom svenska Hunt - minns nån dom idag? - och sen revolutionerade Karhu världen med luftkudde i hälen. Till Stockholm Marathon 1980 köpte jag mina första Nike med den revolutionerande våffelsulan. Dofter leder minnet på villovägar, det var inte skor jag skulle berätta om, det var Nacka IP och dom första åren i idrottslivet.

Vi tränade på Järlagården på tisdagar och på Nacka IP på torsdagar. Sporthallen låg inklämd bredvid Eklidens skola där Ulf Lundell bara några år tidigare just klivit ur skolan. Runt sporthallen och idrottsplatsen gick ett litet och smalt elljusspår på kanske 1.5 km. Det följde staket på trafikleden och gick sen upp bakom läktaren till idrottsplatsen. Vi brukade skynda oss ut och värma upp med ett hoppa höjd innan dom stora killarna och tjejerna kom. Sen blev det ett uppvärmningsvarv på elljuset innan vi ställdes upp oss på kolstybben för 70-20 intervaller. Det var Svenne Österberg som ledde träningarna och han stod alltid i mitten med sin visselpipa. Svenne var pappa till Bernt "Bernte" Österberg som redan då var en lovande löpare och skidåkare och lite av min idol. "Bernte" var lika bra som eller bättre än Örjan Blomqvist från Lidingö både i löpning och skidåkning och såklart höll vi småkillar på Bernte i den ständiga kampen mellan norr och söder i stan.

Intervallerna var tuffa. Vi hängde ju på dom stora killarna och sprang väl mesta tiden alldeles för fort med mjölksyra i benen. Det var kanske inte helt rätt men det gav en hårdhet som satte spår för livet. Jag har alltid haft lätt för intervaller och tycker fortfarande det är roligt vilket nog till stor del är Svenne Österbergs förtjänst.
Vaktis på Nacka IP var Lennart Pettersson som också var med i Järla. Av honom fick vi ibland fribiljetter till hockeymatcher på Nacka IP. Tack vare Lennart har jag sett Brynäs på utomhusrink. Brynäs med Lars-Göran Nilsson, min stora idol och andra storheter som Inge Hammarström och Tord Lundström. Jag ville alltid vara Brynäs när vi lira hockey och alltid Lars-Göran Nilsson. Mamma sydde en Brynäs-tröja till mig men det svarta tyget var slut så den blev i blått, blått med gula och röda ränder blev ju Djurgårn och tröjan inte så mycket använd på grund av det.

Efter träningen duschade vi och badade bastu. Det var fina tider både på Järlagården och på Nacka sporthall för det vankades alltid Zingo. På Järlagården stod det en back dricka i pannrummet och ett kaffefat bredvid där vi la våra 50-öringar. Smaken av varm Zingo och pannrumsdoften är för evigt kopplad till Järlagården. På sporthallen fanns en cafeteria dit vi skyndade oss, fick pengar av pappa och sprang iväg före. Mer Zingo såklart och gärna en negerboll också. Hela den där tiden på Järlagården och Nacka IP doftar sågspån och Zingo, och kanske också lite nya Adidas Rom i blå mocca. Jag sprang i dom tills det gick hål i sulan under framfoten och strumpan blev blöt. Kanske beskriver det här en slags kärlek som uppstod där i det gryende 70-talet? En kärlek som består.

Stjärnhimmel över Majas när natten närmar sig. Frostnupna gräsmattor när morgonen kommer. Så går ännu ett år på Majas och tidvarv komma och tidevarv gå.


Snart 14 år nu på Majas, granne med Erk och Bolla. 14 år av skräpkörning, gräsklippning, rabatter, tapeter, städning, tvätt och mat, läxor, lek och spel. 13 jular och nyårsaftnar och ett millenumskifte. 14 år och nästan hela lilla Loves liv.

Läser i dagens blad att ute är inne. Man tar sig för pannan. Det som alltid varit och är den innersta meningen med allt mitt idrottande, den självvalda vägen i okänd mark, den frid i sinnet och härliga känsla av utmattning som bara den som sprungit ett tvåtimmars pass i en oktoberblöt myr kan känna, den känsla av upprymdhet som bara det perfekta fästet och glidet i ett nydraget spår en marsmorgon kan ge, allt detta förpackas nu och säljs på en marknad för vilsna själar från gymmens skrymslen och språng.

På bilden rullar en kvinna ett traktordäck under överinseende av sin personlige tränare. På en annan bild springer en grupp löpare längs en promenadväg och bildtexten berättar detta är en klass som tränar löpning där särskilt fokus läggs på löptekniken. Ytterligare en kvinna paddlar kajak under sakkunnig vägledning, det får man anta i alla fall, av sin personlige tränare.

För mig känns allt främmande. Drabbas av en mix av vrede och förstumning. Så här kunde det alltså gå, så här fel, så här galet. Det som förr var i föreningslivets innersta kärna säljs nu på en kommersiell marknad där personliga tränare och koncept är melodin. Allting förpackas, döps om och kläs i nya förtrollande kostymer. Från ett beroende till ett annat slussas vilsna själar, från gym till utomhusgrupper och personliga tränare. Jag hatar det.

Jag missunnar ingen att upptäcka idrottens och motionens alla fördelar, fysiskt och mentalt, det är inte det. Det jag har svårt för är kommersialiseringen, det råa köpslåendet, produktifieringen. Hur kunde idrotten släppa greppet och låta detta ske? Var finns motkrafterna? Vem står upp för alternativen? Var finns idrottsföreningarna som fångar även motionsidrotten? Och säg nu inte Friskis och Svettis, en ulv i fårakläder om du frågar mig, lika mycket och framförallt lika lite förening som Coop eller OKQ8 lyckas vara idag. Nej, jag menar skidklubbar, friidrottsföreningar, kanotklubbar eller vad det nu kan handla om. En liten motkraft ser jag i orienteringsrörelsen men även där smyger sig andra krafter in och orienteringen är vilsen och kluven idag trots att förmågan att hitta rätta borde ligga i blodet så att säga. Orienteringen är i jakten på pengar och medias uppmärksamhet på väg att överge sina kärnvärden och sin ursprungsidé. I en del kretsar kallas detta för utveckling men jag är rätt säker på att det är avveckling eller möjligen anpassning, räddhågsen anpassning. Orienteringen var en gång i tiden skogskarlar och skogsflickors idrott, mytomspunnen, tuff, utmanande, kretsloppsanpassad från starten. Två mil ensam i natten med klent pannlyse och utan sällskap var inget för veklingar. Bertil Normans berättelse från natt-SM 1968 är fortfarande en berättelse som jag gärna läser om och om igen och fångas av, tankens skärpa under kroppslig möda så väl fångad.

Ser jag tillbaka på mitt eget liv så är jag glad att jag fick den fostran jag fick, hemma och senare i skolan och föreningslivet. Hjälp till självhjälp, eget ansvar för egen träning, föreningskunskap och demokrati, tvätta kläder och sköta utrustning, komma tid och packa väskan själv. Jag är glad och tacksam för den livskunskap som idrotten gett mig, kunskaper som jag har nytta av varje dag. Jag minns alla berättelser, alla trollbindande stunder på nedersta laven i bastun, på en fällstol i skogen, i en tjärdoftande vallabod.

Mest av allt gläds jag åt att jag fick makten över mitt eget liv och idrotten som en del i detta. Att ingen produktifierade det och band mig till abonnemang och personliga tränare eller döpte om min begreppsvärld så att löpning blev running eller cirkelträning bootcamp. Och vad hade myrlöpning hetat idag – swamprunning?

Nä dra mig baklänges, som Pippi nog hade sagt. Det var helt enkelt bättre förr, typ.