Reser hem till Torsby en söndagsmorgon i sena oktober. Fryksdalen lyser i en dov hösprakt och Fryken ligger stilla. I mig är det plötsligt 1976 och hjärtat värker av nostalgi. Jag är tillbaka, jag är hemma i min dröm, drömmen jag fick chansen att leva där i Torsby.

 Allt är bekant men ändå nytt, tiden har gått men känslorna är de samma. Skogarna, myrlöpningen med stövlarna på, långpassen till Björnberget på söndagarna. Allt det där som blev mitt liv, mitt sätt att leva, allt det där formades här under några år i andra halvan av 1970-talet.

Nu är det 2011, skidtunnel och Valbergsängens hotell där jag en gång sprang i gummistövlar med stavar och sköt med korthållsvapen på en ranglig papptavla. I tunneln möter jag Ronnie och Leif, vi som vann SM-guld i lag i Sollefteå 1983 och påminnelsen om att tiden gått är tydlig. Jag tränar själv, de tränar de som liksom jag kommit till Torsby för att leva sina drömmmar. Samma drömmar, samma miljö men nya förutsättningar. Hjärtat skriker och vill börja om, få en andra chans, leva om drömmen en gång till.

Insikten om omöjligheten i detta gör ont på ett sätt som jag inte upplevt tidigare i livet men allt oftar det senaste året. Femtiårskrisen är en ovälkommen gäst som jag förstår att jag måste ta mig igenom. Bara kraften från drömmen som blev sann kan ta mig igenom den, det känner jag tydligt där i omklädningsrummet vid Valbergets fot en söndag sent i oktober.

Det gäller att hålla drömmen vid liv, livet ut.
Jag har en älsklingsbacke, på rullskidor. Den heter Sixtens backe. Den börjar strax norr om skidkungens hus i Limedsforsen och går till Sjöändan, längs vägen mot Venjan. Efter andra slakmotan passerar man skidstadtion. I tre-fyra etapper klättrar den sig upp över sluttningen, kantad av doftande myrar. Strax innan toppen finns en källa där man kan dricka vatten ur en kåsa. 

Vägen tillbaka är lite lättare. Rejäla stigningar först men sen utför tillbaka till Limedsforsen. Hade jag varit elitsatsande fortfarande hade nog tre vändor varit lagom. I mogen ålder räcker det med en runda, med ett litet tilläggsvarv nere på flacken för att vara varm när man går in i backen.

Sixten åkte nog aldrig rullskidor här, men säkert skidor många, många gånger. Upp mot stadion och upp mot myrarna vid Oxberget. Det känns i skidsjälen när jag flyter på uppför Sixtens backe. Ett arv som förvaltas. Blir glad när Sixtens bror Sven far förbi och skrattar och ler när jag står och dricker vid källan. Känns som ett fint erkännande från en i familjen som kommit att betyda och betyder så mycket för och kantat mitt skidliv. Och himlen ler Göte och ropar som alltid "Heja Bajen"!
Det senaste pass gick så lätt. Steget långt och precist och koordinationen perfekt. Armar, ben, höft, stavisättningen, frånskjutet, rytmen. Jag flöt fram genom min älskade dal, totalt närvarande som alltid där i rörelsen.

Allt är i rörelse, skriver Ulf Lundell i sin nya bok med samma titel. Det finns för mig ingen finare rörelse än den perfekta diagonalen på längdskidor. Lars-Göran Åslund tror jag var min förebild där, lätt och elegant. Daniel Richardsson och Johan Olsson har det idag fast med lite olika personlighet. Johan lite aggressivare i själva isättningen. Allt är i rörelse och det är i den där diagonalrörelsen jag trivs bäst, där blir jag till på ett sätt som jag nog inte själv kan förklara. Det bara är och jag bara är, där.