Myren breder ut sig, vinden viner och solen skiner. Det är nåt magiskt med septemberdagarna på myren.

Tänker på alla mil jag löpt där ensammen i gummistövlar. En vanlig lördag förmiddag, två timmar på myren, vätskan ställd i nåt hörn. Plötsliga möten med rovfågel och älg, spår av livet i skogen där i myren.

Eller på hjortronjakt i sensommartid, eller som nu på tranbärsfångst i den fagra och doftande septembermyren. Det är nåt särskilt med mig och myren, en känsla som drar igenom kroppen, tankar på vinter och spår.

Tänk så många mil skidor det blivit på myrar, i Vasaloppsspåret, på Hovfjället och vid Harsagården. Tänker också på alla mossar jag trampat igenom. I min barndom och ungdom var Orrmossen ett begrepp, en karta och en plats omgiven av myter och legender. Orrmossen och masterna, TV-masterna, eller Nackamasterna helt enkelt.

Finaste mossarna finns i kanske i Tyresta nationalpark, upp runt Höjden och Årsjön. Doft och pors och skvattram, häckande fiskgjuse och då och då från havet en och annan havsörn mäktigt glidande över hällmarkerna.

Längtar myr och mosse, längtar bort och hem till mina myrar och mossar.
En gång för länge sedan började jag skriva den här bloggen. Då var livet med fyllt av liv. Så plötsligt en dag blev det tomt. Nu står jag här i mitt eget modus vivendi.
 
Går i mina tomma rum och ser spåren av ett liv, såsom det levdes. Går i mina egna spår och lever livet, mest såsom det levdes. Backspegeln är stor och vindrutan krymper, så känns det i alla fall. Vissa dagar är det tvärtom. Det är ett riktigt modus vivendi, ett tillstånd före ett annat mer permanent tillstånd, ett slags undantagstillstånd enligt diplomatins strikta protokoll.
 
Modus Vivendi, Molngrabb! hette Ulf Lundells första diktsamling, eller samling, egentligen är det ju bara en enda lång dikt, tryckt på stencil av ett litet förlag i Bollnäs i en upplaga av 100 exemplar. Nu är det jag som är molngrabben, fast i mitt alldeles eget modus vivendi, mitt sätt att leva.
 
Samlar kraft nu för att bryta ny mark och lyfta blicken. Vägen framåt är fylld av äventyr och nya möten, nya människor och ny utmaningar och ett nytt liv. Vägen framåt är också en rad av svåra avsked, långsamma farväl eller hastiga och olustiga förluster av människor och platser som betytt och betyder mycket för mitt liv, mitt sätt att leva, såsom jag format levandet och som format mitt liv.
 
Det är tomt på övervåningen, ingen väska att snubbla på i hallen, inga träningskläder på golvet i vardagsrummet, ingen disk på disbänken och inga tomma glas på bordet. En ensam basketboll ligger övergiven på hallgolvet. Andra veckan i ett helt nytt och främmande liv att ta sig igenom. Och sen då, Molngrabb?
 
 
 
 
Han hade alltid motorerna på och flygarjackan i näven, så kändes när han svepte in i vårt kök på snabba besök. I plånboken närmast hjärtat bar han sina flygarminnen som han stolt visade upp. Efter en lång och tapper strid mot en övermäktig fiende tvingades han häromdagen till slut ned på det evigt gröna fältet. Nu sörjer vi och minns med värme en älskad morfar och tidigare svärfar av rätta virket.