Det börjar bli trångt i himlaspåren. Bjarne Andersson ligger redan där och varvar med Tommy Limby i hasorna. Inte tyst en minut där. Assar Rönnlund är där men kör själv, lugnt och rytmiskt. Har han sällskap är det Örjan Blomqvist som hänger på med samma fina teknik och samma stora steg. I år har det riktigt giganterna kommit på plats ockås. Först kom Nisse Karlsson från Östnor och sen Sixten Jernberg från Limedsforsen. Det störde nog Sixten en hel del att bli tvåa hit, spöad av en morkarl. Sixten tränar ensam, som alltid. Nisse vet jag inte så noga, kan tänka mig att han trivs bäst med Assar och Örjan. En sak är i alla fall säker, det är inte tyst i värmestugan vid parkeringen, det kan jag lova.
Häromdagen var jag på besök i himmelriket. Sista biten dit gick via en slingrande och isig grusväg som sakta klättarade uppför bergsidan, över stora hyggen och förbi en fäbod, hukande i en grådyster och dimmig novemberförmiddag. Vi hade nästan givit upp när ett ljus plötsligt syntes i dimman. Det var en skoter och på den skotern satt en leende Sankte Per. Här möttes vi också av en värmestuga och mil efter mil med nyköda spår.
När det där dags hoppas jag verkligen att det är så här det ser ut, på riktigt. Den här gången var det bara ett alldeles vanligt men ovanligt skidpass den 10 november 2012 på Rännkölen, 620 meter över havet, strax nordväst om Älvdalen i norra Dalarna. Sankte Per heter egentligen Inge Mörk och är en skidlegend från 70-talet som jag hade förmånen att möta några gånger i min karriär.
 
Hur många skruvar är det i ett flygplan? Jag räknar genom fönstret där jag sitter. Jag ser 75 skruvar och alla verkar sitta fast. Skruvar och nitar, det är det som håller ihop planet jag sitter i. Nitar och skruvar, det är allt som håller oss i luften där över Europa någonstans. Rätt skruvat.
***
Tänk att en kopp kaffe kan smaka så olika men ändå vara så nödvändig. Kaffet vid poolen utanför hotellet smakar som om det kokats av, ja just det, vattnet i poolen. Men är det kaffepaus så är det och det är den enda stunden av frihet vi har där i värmen utanför ett hotell i Dubrovnik. Vi är annars fångar i ett evighetslånt marathon av powerpoint-bilder. " And finally", säger vår vän från komissionen och visar typ 40 bilder till innan ett sista "finally" och tolv bilder till. Inte undra på att kaffet går ned
***
Kan jag få ett glas vatten frågar jag flygvärdinnan. Hon dröjer en stund, försvinner bakom ett skynke och kommer tillbaka med att glas kristallklart och ganska kallt vatten. Jag dricker i stora klunkar. Det smakar sött, lite mineral och alldeles fantastiskt. Efteråt tänker jag på alla som bett om just ett glas vatten. Kanske ett sista glas vatten. Ett glas vatten tänker jag, det är allt jag begär.
***
Sitter på tunnelbanan och kikar ned i en barnvagn där jag möter två klarblå ögon som möter sina första ögonblick i livet. Tåget kränger lite, barnet flackar med blicken men hittar mina och bli stilla för en stund. Ett ögonblick bara. Helt ren tänker jag, de första intycken som lagras in och blir till botten i ett minne, ett minne för livet. Ren kom jag hit tänker jag, så ren, sen fylldes mitt minne av intryck. Det första måste ha varit från torpet, eller några fasader på Södermalm. Ockra, falurött, doften från pappas plåtslagarhänder, linolja, mammas dofter, mormor, pipa som morfar och farfar rökte. Är det dessa dofter som ligger där på botten, längs ned? Jag vet inte, bara anar. Ren kom jag hit och ren ska jag resa härifrån.
***