Vem är min mamma? Vem var hon? Var är hon nu? Tankarna far där jag sitte där i rummet där hon bor nu. Mamma sitter på sängkanten, plockar med filten, lägger sig, reser sig upp sätter sig på sängkanten igen. Jag vill hjälpa till men hon lyfter resolut bort min hand och fräser "jag kan själv". Steg för steg har hon under några år flyttat in i sig själv. Ingen verkar riktigt vet hur eller varför eller om det är demens eller bara, ja kanske, envisheten och livssorgen. Ett barnbarn borta, en son borta. Det var inte så det var tänkt. Livet blev ett annat. Länge bra men sen kom motgångarna slag i slag. Synen, hörseln som tog bort intrycken. Stark länge men sen några fallolyckor och sjukhusvård. Nu vet jag inte ens om mamma kan stå på benen. Vi har varit ute en gång i rullstol. Det var inte länge. Ryggen gör ont och mamma verkar ligga mest, eller sitta på sängkanten. Gåstolen har flyttat ut, eller står i ett hörn. Samtalen vid besök och telefonsamtal korta och tomma. Annat var det förr. Ringde hem flera gånger i veckan, från Torsby, Falun, Umeå och sen Karlstad. Över 40 år med mamma i telefon. Nu har samtalet tystnat.  Arvet efter mamma. Skridskor, sömnad, envishet, humor och skratt, det bohemiska draget. Att aldrig ge upp, att alltid se en möjlighet. Mamma har lärt mig mycket. Mamma har stöttat mig i motgång och firat medgångarna. Mamma är också den som formulerat mål, utmanat, aldrig sett hinder eller begränsningar, bara möjligheter. Utan mamma hade det inte blivit Torsby och utan Torsby törs jag inte ens tänka på vem jag blivit men jag har mamma och pappa att tacka för den jag blev, både som människa och idrottare. Nu tickar mammas klocka mot slutvarvet. En snabb försämring nu och kanske blir det inga fler samtal, inte ens korta. Sorgen började för länge sedan. Den fortsätter. Ett långsamt farväl. Mamma kämpar på för slutvarven. Men mamma, du behöver inte. Du har kämpat nog. Du är värd att gå i mål nu och få vila, vila på innerbanan innan för den innersta, där där man idag värmer upp och joggar ned. Där kan du glida runt, nöjd med allt du uträttat i livet. Alla medaljer du vann. Dina söner och din dotter. Den livslånga relationen med pappa. Barnbarn och barnbarns barn. Allt du sticka, virkat och sytt. Alla blommor ute och inne som du vårdat ömt. Jag lovar att bära allt som var du vidare. Och när min tid är inne kommer jag också in där på banan och glider runt med dig. 

Kommentera

Publiceras ej