Det blev en sväng till ett av mina hem idag. En sväng hem till Torsby. Hem i dubbel bemärkelse och på ett sätt jag inte hade tänkt på innan start.
 
Borejoggen firade 30 år idag banan har ändrats genom åren även om stommen är sig lik.
Idag under loppet upptäckte jag att banan passerar alla min "hem" i Torsby utom ett. Dagens lopp blev ett lopp hem och förbi hemma på ett annorlunda sätt och såklart for minnen förbi där mitt i racet, det gick inte att undvika.
 
Alla gånger jag gått hem från tåget till Västanvik med skidpaket, vallabox och väska på cykeln, sent på kvällen, mitt vintern. Elevhemmet där mitt lilla rum kändes som en lägenhet och där jag rakade mig för första gången och jag minns doften av grön Mennen rakvatten som det var igår.
 
Natten när Lennon sköts och jag bodde inneboende hos Sixten som satt uppe hela natten grät. Och källarrummet ännu längre upp i Västanvik där jag bodde när jag köpte min första bil, en vit Saab som jag tjuvkörde med på grusvägen bort mot badet och campingen, våren 1978 då jag på midsommar för exakt 35 år sedan tog körkort i Sunne. Jubileum idag för både mig och Borejoggen och jag är rätt säker på att jag sprang den första och helt säker på att jag idag fullföljde den trettionde. Känns fantastiskt på många sätt.
Det var redan på våren 1976 som Torsby flyttade in i mitt hjärta. På vårsnö på Hovfjället, test inför skidgymnasiet. Det sa klick med en gång och kärleken lever än, inte minst i mina Vitsands-ättade söner, ett bevis så gott som något.

Bore är en av mina moderkubbar och därför gör jag i slutet av den här veckan comeback i Borejoggen som firar 30-års jubileum. Måste helt enkelt få njuta igen av vyn över Notnäs, backen längs Holländergatan upp mot Fryksände kyrka och sen mot slutet Järnvägsgatan ned mot målet.

Så många minnen som dyker upp, nästan alla glada. Många människor som betytt mycket, Inge, Torsten, Sölve och Lennart, Olof, Lars-Erik, listan blir lång märker jag. Ska skriva mer om mina Torsby-minnen i sommar, det lovar jag mig själv och mina läsare där i norr, men först lite mjölksyra längs Holländergatan :-)

Det här är en hyllning till Halvar, mannen där vid floden i norr, vid kröken på Ol´Man River. Jag började med boken och blev kvar i den en hel sommar, i hettan i trädgården, under ett parasoll i Limedsforsen och i strandstolen vid Klarälvens strand. Kvar i dom små nyanserna, i miljöer, känslor, handlingar och beroenden. Kvar i en värld som tycktes så bekant, där borta vid älvens krök.

Med Halvar förändrades mitt skrivande. Det kändes inte längre lika ensamt här i deltat i söder, där älv möter innanhav och sagan och dikten får liv och färg. Det har ju sina sidor att sitta med fingrarna på tangentbordet mitt i Alsterdalen, en dryg kilometer från Gustafs barndomshemmen, men jag knogar på. Jag ger mig inte på nån Knausgård men mycket av det som skrevs där och då i bloggen på vägen mot mitten av livet är för bra för att kastas och blir med tiden kanske bok, trots allt.

Bredvid här på stolen ligger traven med pärmar med klipp från tiden när skrivandet i spalterna var min födkrok. Sena nätter och tidiga mornar på redaktioner, korv och mos i bilen mellan två jobb, sura fotografer, magiska möten, dödsannonser och radannonser, skrivmaskinsknatter och matsedlarna i faxen och filmerna med bussen till stan. Ibland kan jag sakna den där friheten, tempot, människorna, dofterna av trycksvärta, morgonmöten, kickarna och de hopplösa kommunjobben. Det där var mitt liv och jag gissar att Halvar vet precis vad vi snackar om här.

Häromdagen satt jag på Church Street Saloon i Gävle och tänkte på den där tavlan, Hoppers tavla med den ensamma mannen vid disken. Tänkte att just här på en överpimpad saloon i Gävle skulle jag kunna sitta sådär ensam som mannen i tavlan. Ensam med en alldeles för kall öl och servitrisen i rött skulle springa förbi och slänga jordnötter på mitt bord och jag skulle stirra rakt ut i mörkret på Kyrkogatan. Just då och där bland burgare och iskalla bira tänkte jag på stekt strömming och en källarsval pilsner.

Och nu, ett par år senare när jag hittar det här utkastet har mycket vatten runnit genom både min och Halvars flod och Halvar huserar numera ensam i en lägenhet vid Soultorget i Borlänge. Halvar skriver på en bok om Johnny Boy och jag hoppas verkligen att den kommer ut. Själv skriver jag då och då om Liam och Mariel, två av livet tilltufsade individer som möttes i ett bibliotek och sen försökte sig på att leva isär och tillsammans med barn i två flockar och ett helt liv att ta hand om. Det verkar inte ha gått så bra, det förstår jag när jag lyssnar på Liam.

Så nu, nästan tre år efter att den här texten började skrivas publicerar jag den. Ett hommage till Halvar, ett hommage till mig själv. För att vi lever, för att vi fortfarande sitter här och skriver vid varsin älvkrök. Kanske ses vi en dag och lubbar en sväng där vid Soultorget, Halvar och jag.