Efter 107 inlägg börjar jag inse att jag faktiskt har en läsekrets. Den är inte stor och jag vet inte vilka ni är, ni där ute i den digitala rymden. Ändå känner jag att det är dags att komma med en varudeklaration.

Jag skriver för mig själv. Jag skriver för livet. Det tror jag alla författare gör. Jag skriver för att jag mår bra av det och jag skriver för att må bra. Jag skriver personligt men nästan aldrig privat. Redan offentliga personer nämner jag vid namn, men inga andra. Jag lämnar inte ut när och kära eller arbetskamrater. Det här är min blogg, inte jag. Möjligen en del av mig.

Det här är en idéverkstad. Jag fångar intryck och omsätter dom i texter. Ibland hämtar jag från mig själv och mitt eget liv, ibland från helt andra källor. Som läsare får du ta det för vad det är. Ibland sinar inspirationen och då blir det inget skrivet på några dagar eller en vecka. Jag är själv min hårdaste kritiker och domare så ibland kastar jag sånt jag inte tycker håller måttet. Ibland uppdatererar jag också texter, stryker och ändrar allt eftersom andan faller på. Språket är ett subtilt instrument och en ändring av ett endaste skiljetecken kan ha avgörande betydelse för mig och för dig som läsare.

Och möjligen kommer delar av den här bloggen bli en bok, till mig själv och till mina barn först och främst. Skulle det hålla för något mer blir jag glad men det är absolut ingen ambition.

Jag skriver för mig själv. Jag skriver för livet. Välkommen som läsare.


Året är 1970, och det syns kanske. Allt går i rödbrunt på nåt sätt. Måste ha varit senaste modet, eller. Uppradade sitter vi i alla fall i våra modekläder, Enskedeskolans blåsorkester, på scenen i samma skolas aula. En mycket vacker aula, nästan som en kyrksal med fasta bänkar och vackra fresker på väggarna.

Jag sitter där längst fram med min B-kornett. Alla andra har trumpet och jag minns hur jag ömsom var stolt över kornetten ömsom längtade efter en riktig trumpet i mässing. Manchesterbyxor och hemsydd skjorta utan kragsnibbar, rejäla promenadskor. Det är nåt lugnt och stabilt över det hela, lite proggigt det medges, fast traven med låga pallar som jag sitter på ser lite ranglig ut.
 
Orkestern är alldeles nybildad och vi är orginaluppsättningen. Fick inbjudan häromdagen till 40-års jublileum. Hälften av gänget spelar ihop fortfarande och totalt är vi över 100 musiker som nån gång blåst i luren i skolans stolthet. Finns så många minnen som plötsligt kryper fram. Stelfrusna fingrar i yrsnö på Valborgsfirandet på Östbergahöjden, turnén till Moskva och Leningrad och den där söta lemonaden som serverades till allt. Och alla basarerna i församlingshemmet hemma i Enskede. Det var en annan tid, förr i tiden, innan allt gick så fort och alla hade tid. Det skulle vara en blåsorkester lite överallt på gator och torg och vi spelade på Årsta torg, Skansen, ja varhelst det behövde livas upp med lite Sousa-marcher och gamla slagdängor som That´s a plenty.

Vid gjorde en lång rad spelningar till riksteaterns uppsättning av Jorden runt på 80 dagar också, med Lars Lind i huvudrollen. På kuppen lärde jag mig hela föreställningen utantill och skrev ned den så vi kunde spela den i skolan, tror jag. Minns i alla fall hur jag skrev ur mig det där, och Annabel tog hand om det, Annabel med klarinetten som hon fortfarande spelar på. Måste fråga henne på jubileumet om hon också minns.

Konstigt förresten, 1970, och inte en tjej i orkestern. Dom började sen, Åsa, Annabel och Ingrid, och alla tre spelar fortfarande. En imponerande hängivenhet för en musik som verkligen lever i skymundan idag, långt från dom gator och torg som vi förgyllde med vår lilla orkester, eller "orkäsen" som lillebror kallade den.
Bäst att alltid hålla dörren på glänt. För kärleken. Du vet aldrig var den dyker upp. Mellan två hyllor på Biltema.I korvkön på HAIK-hallarna. I sadelkammaren på KRK. Bäst att alltid ha en dörr på glänt för kärleken.

Ett ögonkast, ett hår som kastar till i vimlet, en doft som dra förbi. Kärleken bor överallt och ingenstans. Min kärlek går på vatten och bröd, sen flera år. Vore det inte för grabbarna och katten vore jag död nu. En sakta, plåsam svältdöd i brist på kärlek. Nu har jag ändå precis så jag överlever. Reservationslös kärlek från dom som lever och står mig närmast.

Ändå lever hoppet. Någonstans därute finns något stort, någon som ska fylla varje cell av längtan och lust. Någon att krypa tätt, tätt intill i höstmökret och vinternatten. Någon att hålla om i vårpromenaden. En solvarm nacke att varsamt snosa i.

Ett ögonkast, ett hår som kastar till i vimlet, en doft som dra förbi. Alltid en dörr på glänt för kärleken.