1975 hängde luggen över ögonen och hårbandet kikade fram under toppluvan. Det behövs inte idag, hårbandet alls. En rejäl toppluva hade nog passat bra för det snöar och blåser. Hurtigtorpet i Hällefors är sig likt. Träffar en gammal bekant, dialekten känns hemtam och rutinerna är samma som vanligt. Hämta nummerlappen, byta om, valla, testa skidor, värma upp, springa på toa. Pang, sen är vi iväg, igen. Det blir en dag på jobbet, det märks redan efter ett varv. Kroppen vill inte varva ur som förr, maler mest som en gammal dieselbil. Parkerar i en klunga och åker med bara. Många droppar av men jag biter mig fast hela vägen. Tappar lite på krönet i sista backen med räknar med att glida i fatt in mot mål. Gör det också men tar inte de sista metrarna i motvinden. Det gör inget. Jag fullföljer 40 år efter debuten i Lilla Lo-spåret. Idag blir det 40 km i de tunga backarna. Jag är nöjd och rätt stolt. Att det inte gick så fort eller att orken inte riktigt fanns att plåga kroppen, det gör inget alls. Jag kom till start och jag kom i mål, det är en seger nog så stor. Nu lovar jag inget säkert om framtiden längre, varken att sluta eller att fortsätta. Jag vet ju hur det är, Bergslagen lockar och drar och skidåkningen har jag i blodet. Och i Hällefors lär det dröja innan alltför många stakar sig runt banan. Än bjuder Bergslagen motstånd.
 
- 8 grader. Träden snötyngda och snön gnistrande vit. Äntligen vinter.
Katten vill inte gå ut. Dieslvärmaren brummar i bilen och kaffet rinner i bryggaren.
Klämmer lite på träningskläderna som hänger på tork. Skidtävling imorgon.
En arbetsdag också att ta sig igenom, igen. Ikväll Vitargo i flaskan och en timme i vallaboden.
Trygghet. Dunjacka och lappstövlar till jobbet, som förr, en del av mig, min identitet.
Förr tänkte jag att den skulle bli en annan sen, när jag var färdig. Nu vet jag att det aldrig blir så.
Färdig blir jag aldrig. Man dör med alla frågorna kvar säger Jaques Werup i Kulturnyheterna. Förhoppningsvis med ett leende på läpparna, säger han. Bra så.
Grått och kallt ute nu genom arbetsfönstret. Solen har försvunnit i ett gråblå dis. Skatan i toppen på björken. Snödtyngda grenar. Ett vinterland. Mitt vinterland. Bergslagen i morgon. En del av mitt vinterland det också. Att resa bort är allt oftare att resa hem. Sådant är mitt liv. Ett skidliv.
Ett par hundra meters stigning på några kilometer. Så börjar Sixtens minneslopp i februari. 5 mil ska vi åka i jungfrulig terräng. Här har det aldrig gått några lopp. Upp i berget, över myrarna och tillbaka till skidstadion, eller skidskyttestadion. Där sköt jag mina första skått vintern 1977. Var där igen i somras och tränade lite, återvände i höstas och körde ett pass igen. Nu kommer jag tillbaka för minnesloppet. Ska varva efter 25 km och sen ett varv till. Längtar redan. För först gången längtar jag efter en femmil. Spännande. Efteråt blir det buffé på Sixtens museum. Kan inte bli bättre. Sitta hos Sixten efter en femmil och käka. Precis så vill han nog ha det och precis så blir det. Den 7 februari smäller det.