Solen lyser och det droppar från taken. Vårvärder i februari. Sätter på Björn Skifs och Blåblus från det tidigar 70-talet. Det är en tidskapsel och jag åker i hisnande fart till södra Dalarna och vårtävlingar på skidor. Det var då det gick som bäst. När pappa vallade klister med sina känsliga plåtslagarnävar, när det doftade tjära från Rode Nera och var blött och slagskigt på parkeringen och grovkornig snö i spåren. Då fick jag fäste och utlopp för min fina teknik. Åkte några gånger i Kopparberg, Mårten Finne-loppet. Där åkte jag det bästa jag någonsin gjort och gled in på upploppet med Mogren, Pölder och de andra inom synhåll. Bilen var varm av solen och på vägen hem igen spelade de säkert Björn Skifs på radion. Kort täckjacka hade jag och skoterkängor från macken. Håret långt och blont, jeans och jeansskjorta, en blågulrandig kofta. Visst, jag var och är lite "blåblus". Och han Skifs från Vansbro han har jag nära till, förknippad med vårskidåkning, klisterföre, skare och grov snö och prisutdelning i Folket hus eller nån klubbstuga i Vansbro, Gagnef, Kopparberg eller Hällefors. Nostalgi från en fin tid som aldrig kommer åter men som jag varje år vid den här tiden återvänder till. Ska nog gå ut i garaget ikväll och sniffta lite mina Rode-klister. Och så ska jag köpa en tub lila Rex, världens bästa grovsnöklister på minussidan.
Plötsligt dyker den upp, tanken på slutet. Tanken på att det kanske faktiskt en dag tar slut, att kroppen inte längre klarar av träningen, att motivationen sinar i takt med att vintrarna försvinner eller i alla fall blir allt kortare och allt opålitligare.
 
Jag kan inte tänka mig livet utan det här livet. Det blir alldeles tomt när jag försöker tänka på ett liv utan en garderob med träningskläder, en skohylla fylld av träningsskor och skidpjäxor, rullskidor och skidor i garaget. Ute nästan varje dag med en tanke i huvudet, en dröm, en känsla, ett behov. Att vara där, i rörelsen, att känna att jag behärskar den, löpsteget, dubbelstakningen, skejten. Att hela tiden vilja ta det lite längre, åka lite bättre, springa lite - ja inte fortare, men bättre rent tekniskt. 
 
Strax innan sexti snart. Så länge trodde jag inte drömmen skulle hålla sig vid liv. Fasta å andra sidan tänkte jag inte då heller på att det skulle finnas ett alternativ, ett liv utan det här livet. Väskan, skidfodralet, planeringen, passen, prylarna, prestationen, passionen. Och det finns det ju inte heller. När det här tar slut då är det slut. Min polare Inka kör H75 på Veteran-SM, fortfarande på hugget. Och jag minns dem allihop från min barndom, gubbarna som man försökte åka ifrån, de som redan då var plus sjutti med en ryggsäck full av medaljer och erfarenhet. De som berättade berättelserna som vi fastnade i. Om långa tävlingar, skidorientering på natten, stakning på väg, hopp över gärdesgårdar med skidorna på. Sånt satte sig djup, och det sitter där än. Sitter där för livet.
 
Då gör det inte så mycket att det är +5 grader och regnar i februari 2019 och drömmen får hållas vid liv genom att sniffa på en Rode Nera eller prova skejtpjäxorna i köket och fundera på ett rullskidpass imorgon. Skidor är livet. Mitt liv.
Om inte om hade det sett annorlunda ut. Vaknar mitt i natten och hela min idrottskarriär spelas upp i ultrarapid. Alla vägval jag tvingades göra och hur svårt det vara att få allt på plats, att skapa förutsättningarna för att lyckas.

Det är lätt att vara kritisk framför TV:n när jag ser aktiva misslyckas, stappla omkring vilsna, underprestera. Som om jag glömt hur det var. Hur svårt det var och hur mycket tid och energi allt det där runtomkring egentligen tog.

Fick jag ens chansen att lyckas? Nej, egentligen fick jag nog aldrig det, inte på det sätt som hade krävts. Jag fick försöka skapa det mesta själv med stark support hemifrån såklart, ekonomisk till en liten del, moraliskt och mentalt i stora delar. Men det räckte inte.

Jag åkte till Torsby hösten 1981 på vinst och förlust. Ville så gärna satsa på skidskyttet. Av det blev det en höst och en vinter på Lantmäteriet som pinnpojke. Långa dagar i fält, träning på kvällarna. Boende på golv hos kompisar, i en stuga på Långberget och till sist inneboende i ett rum. Det var en svår tid. Energin gick till att överleva mer än träna.
 
SM 1982 i Häverödal minns jag svagt. Sköt till mig och Bore ett brons i stafetten men då hade mamma åkt hem och missade triumfen. SM 1983 åkte jag utan att ha kunna kombinationsträna alls. Det blev rätt lyckat trots allt med bland annat guld i lag men också en katastrofal insats i stafetten. När jag ser resultatlistan idag och ser vad ett bättre skytte hade lett till grämer jag mig såklart.
 
SM 1984 minns jag inte mycket av men bra gick det inte. Minns att jag kom in i täten på sträcka 1 i stafetten och den första skjutningen, det är väl allt. SM gick på fjället i Sälen så det var väl överhuvudtaget inget att minnas. När jag åkte hem därifrån kändes det snopet, bittert,  ett ofriviligt farväl.
 
Efter det tog karriären i stort sett slut. Skiftet till skejt kom, utbildning kom ivägen, skada i en fot som till slut krävde gipsning. Jag gjorde ett halvhjärtat försök till comeback 1994 med start på SM och några tävlingar till. Skyttet funkade med åkning räckte inte alls till, hade missat alldeles för mycket där mellan 1986 och 1994, tekniskt och fysiskt och hängde inte med allsi den fria stilen. Sköt i alla fall 0-0-0-3 i min sista tävling i Molkom och hade väl nollat om det inte vore för skakiga ben som inte orkade skejta.
 
Nu är allt länge sedan. Skriver medan jag fortfarande minns. OS väcker minnen till liv, det är väl det bästa och det värsta med de olympiska spelen. Den där drömmen om landslag, blått och gult, pallen, flaggan - vad kom den ifrån egentligen. Magin i det där ringarna. Och vad var den värd? Svåra frågor tränger sig på. Tränger undan dem och går vidare, tänker jag. Men det är lätt att tänka och skriva, svårare att göra. Men jag måste försöka. Allt är länge sedan och det är sedan länge dags att gå vidare. Minnas, glädjas åt det som var och upptäcka nya möjligheter och vyer.