I den fuktiga, ljumma augustinatten lägger jag mig på en filt på rygg i min trädgård och stirrar upp i stjärnhimlen. Min lilla villaträdgårds mörker är märkligt svart och nästan inget ströljus från fönster och gatljus stör min utsikt. Efter ett tag vänjer sig ögonen och himlavalvet får djup och nyans. Jag ser stjärnbilder, starka stjärnor, svaga stjärnor, blinkande stjärnor. Stjärnor överallt. Precis som så många gånger förr fylls jag av den där känslan av storhet och litenhet, på en och samma gång. Universums storhet och min egen litenhet. Jorden en himlakropp bland andra miljarder himlakroppar. Jag själv en kropp bland miljarder andra kroppar på planeten jorden.

Tänker på alla dom där nätterna när jag klev ur eller i min bil på Solhem och tittade upp i stjärnhimlen över Vistens mörka vatten. Där fanns inget ströljus alls och himlavalvet reste sig som en stor kupol fylld av gnistrande stjärnor. Känslan var hisnande, varje gång och det var inte bara stjärnorna som gnistrade. Minns gryningstimmen när lodjuret stod framför mig i den kalla marsnattens månljussken.  Minns skidpass med bara månljus och stjärnor som vägledning. Grusvägslöpning i stjärnsvarta novembernatten. Storhet och litenhet. Oförglömliga stunder av absolut närvaro. Stunder av kärlek till människan och naturen. Sånt kommer över mig där i trädgården när jag ligger på rygg bland stjärnorna och låter blicken drunkna i himlavalvet.
En fantastisk sommar går mot sitt slut. Dom sista värmande sommarsolstrålarna skiner över trädgården och OS sista minuter skälver i fågelboet i Peking. Sommar är läsning för mig, inte TV. Det har varit kul och lärorikt att tillbringa sommaren med Plura, Lundell och Göran Rosenberg. Fast jag undrar om dom inte överträffats av Jan Troeng, elitorienterare från Uppsala som i sommar cyklat genom hela Europa. Hans suveräna reseskildring har varit ett stående inslag. Text, bilder och kartor, GPS-data om hastighet och stigning. Roligt och tankväckande och vågat att låta elitsatsningen i orientering vila för nya perspektiv på livet.
Nu gäller det att fånga sommarens sista andetag. Dra ut på dagarna och försöka hålla stånd mot hösten och mörkret. Det ser bra ut. Fick brev idag från Mauro vars separationsångest från sommaren står i full blom. På fredag är det blueskalas med Malla och på lördag teater, Selmas samlade vrede med Carina Ekman som Selma Lagerlöf. Söndagsförmiddagen tänkte jag tillbringa på hästryggen och sen en lunch i det fria med några andra glada fritidsryttare. Bara en sak kvar sen, en tur med bussbåten på Klarälven. En värdig punkt på en underbar sommar.