När jag vara tolv år tog min pappa med mig på storfilmen Lawrence av Arabien (David Lean, 1962). Den är och förblir för evigt min största filmupplevelse. Häromdagen såg vi om den, pappa och jag, nu 47 respektive 69 år gamla och vi satt lika tysta och hänförda nu som då. Lite roligt var det också att höra att pappa mindes det där biobesöket i 70-talets början lika bra som jag gör. Filmen är helt magisk med sin storslagenhet och mystik där det brittiska möter det arabiska och förenas i kampen mot turkarna. Sir Peter O´Toole är magnifik som Lawrence. Läser i DN Kultur i en utmärkt artikel av Mårten Blomqvist att filmen och filmens regissör David Lean bildat skola för bland Steven Spielberg. Det är lätt att se och förstå, det syns bland annat i Rymdimperiet-filmerna där även Harrison Ford nog lånat lite av Lawrence drag till sin hjälteroll. Det går inte att undgå att gripas av storslagenheten i landskapet, äventyret och mystiken i David Leans mästerverk. Jag vill vara Lawrence och glida fram där i öknen på min kamel, sitta på en matta i beduintältet eller hänga officersmässen och prata taktik.
.... är en bra Dylan-låt. Tänker osökt på den när jag ser "This is England", en mycket berörande, rörande och upprörande film om skinheads i England strax efter Falklands-kriget. Margreth Tatcher, George W Bush....samma andas barn. Ser senare samma kväll Apollo 13 med Tom Hanks och minns hur vi lekte månlandning hemma. Tyvärr minns jag också Richard Millhouse Nixon och kriget i Vietnam. Tur att vi inte hyrde den senaste med Robert Redford och Meryl Streep och nån slags moralisk uppgörelse kring den amerikanska närvaron i Afgahnistan. Det hade blivit lite för mycket av påminnelse om galna härskare som jag helst vill glömma. Men för allt i världen. Gå och hyr "This is England" bums. Och fundera sen på vad som händer i Reinfelts Sverige. Kanske blåser det inte lika snålt här som då i Maggies England och kanske är inte den politiska retoriken inte lika hård och klar, snarare farligt inlindad. Men i Göteborg brinner bilarna, skjuts folk ned på öppen gata, sprängs det bilar. "This i Sweden"....och Sverigedemokraterna är på väg mot riksdagen.
Näe, det va inte min låt som vann. Och näe, Pirelli är inte min hjälte. Sibels låt minns jag inte mycket av men jag minns hennes glöd och engagemang. Hon sjöng sig verkligen igenom TV-rutan. Nordmans låt gick väl an och Alexander Bard vet hur man gör både för att reta gallfeber på folk och göra Euro-disco som fastnar. Resten rann bara förbi. Lätt fånget, lätt förgånget. Flippade kanal och hamnade mitt  i Så ska det låta. Och hoppsan. Plötsligt stod Åsa Fång i mitt vardagsrum och sjöng. Vilken röst, vilken utstrålning. Oj, hoppsan. Och Jenny från Ace of Base, riktigt bra. Men Fång fångade mig. Musik på riktigt, äkta, varmt och nära.