Ibland är det på riktigt, eller www.pariktigt.se som äldste sonen burkar säga. Livet är påtagligt närvarande och fångar hela ditt väsen, på riktigt.

Här är några korta exempel från mina senaste dygn:
  • Jobbar hela lördagen med mediekontakter angående vår personal som frihetsberövats i Somalia - www.pariktigt.se
  • Får besked på eftermiddagen att dom är fria - www.pariktigt.se
  • Rider en timme på Skogsberg på söndagsmorgonen och Prinsen är hur samarbetsvillig som helst och solen skiner - www.pariktigt.se
  • Wik-Olle, dokumentär från Delsbo på SVT på söndagskvällen - www.pariktigt.se
  • Och imorgon - SEMESTER - www.pariktigt.se
(Publicerad ursprungligen på www.fritidsryttare.se)

Att börja rida har förändrat mitt liv. Plötsligt trillar möten, människor och oväntade pusselbitar i mitt liv över mig. Häromdagen hände det igen.

Fick ett foto av min mamma föreställande min morfar iförd Kungliga Livregementets husarers uniform och sittandes vid ratten i en öppen Chevrolet av sekelskiftesmodell. Bilden är tagen i början 1920-talet och i passagerarstolen sitter regementschefen överste Ahnström.

Livregementets husarer, som idag också kallas K3, är förlagt i Karlsborg, är Sveriges äldsta regemente. Strax efter seklskiftet flyttade regementet från Örebro till Skövde och nybyggda kaserner med plats för 500 man och otroliga 700 hästar. Hur och varför min morfar hamnade där som stamanställd är än så länge döljt i historiens dunkel. Efter Skövde-tiden hamnade morfar på Strömsholm och “jobbade med hästarna”. Här hemma ligger travar med medaljer i militär idrott av olika slag och massor av medaljer med hästar på. Det finns också bilder på min morfar till häst i uniform, flygandes högt över hindren.

Och här sitter jag förstummad av historiens vingslag och sommarens stora gåta kvar att lösa, historien om min morfar, soldaten och elitidrottaren till häst. Snacka om sommaräventyr! Och lite lustigt är det att varken min mor eller morbror vet särskilt mycket om det här. Hoppet står till källforskning och en intervju med hans bror, snart 100 år gammal. Bästa att skynda sig.

(Publicerad ursprungligen på www.fritidsryttare.se)

Alldeles nyss kom jag hem. Hem igen från ett pass på ridbanan i Skogsberg. Det var ett tag sen jag satt på Prinsen och det märktes. Trögt och vilset, för mycket slit och dra från mig och lite bråk från Prinsen också. Men allt ordnar sig. Ge mindre och få mer, och se där dörren öppnar sig till ett annat landskap av viskningar.


Alldeles nyss tänkte jag. Tänkte på vad som hänt sen jag började rida. Det är en massa saker. Bara att prata med andra människor om att jag rider har öppnat nya dörrar. Många förundrade, många undrande och många nyfikna frågor. Ett klart genusperspektiv kan också iakttas. Nästan alla killar tror att det är en kvinna som fått mig att börja rida (eller möjligen sökandet efter en... :-))

Och där har dom ju fel för det här har jag kommit på alldeles själv, och utan andra tankar än att åstadkomma personlig utveckling och lära mig rida. Nästan alla tjejer suckar och säger att dom så gärna skulle vilja men inte kan, inte törs, inte har tid - ja rätt många bortförklaringar blir det.... Och dom som redan rider blir lite vaktande, bevakande över reviret. Och ja, ridsporten har oändligt långt kvar till jämställdhet. Leta efter ridbyxor till män så får du se :-)


Alldeles nyss funderade jag. Funderade på hur långt det är kvar till jag känner mig säker i sadeln och stallet. Så många grejer att hålla reda på. Så mycket små rörelser, så många viskningar. En del hade jag med mig, det vet jag. Sådär en 30-40 år som tävlingsidrottare passerar inte obemärkt förbi. Jag har en gigantisk erfarenhetsbank att ösa ur och kroppen och knoppen är tränade att omsätta instruktioner i utförande. Där ligger jag på plus.

Djur har jag också haft omkring mig i nästan hela mitt liv, men aldrig hästar. Dom var jag rädd för tills jag för några år sen kom i kontakt med några hopphästar i elitklass. Hängde med ryttarinnan på några tävlingar och så vips, var den rädslan övervunnen. Respekt har jag fortfarande men jag är inte rädd. Ändå känns vägen så lång, men lockande. Jag vill bli bra, kunna säga att jag kan rida och kan handskas med hästar.

Helt nyligen hände det. Hände det att Pernilla åkte av Nante. Sånt är lite läskigt. Falla är aldrig kul och speciellt inte från hästar. Nu gick det ju rätt bra men jag tänker i alla fall ha säkerhetsväst nästa gång. Och en riktigt bra, egen hjälm.

Och helt säkert. Helt säkert har ridningen utvecklat mig. Precis som jag hoppats. Utvecklat mig även utanför ridbanan. Lite mer öppen, mer lyhörd, lite mer viskande, ge lite mindre och få mer... Och jag får mer, det märker jag. Senast hände det idag på eftermiddagen.

Körde 10 x 400 meter på Tingvalla (jo, jag springer också....) och hade väl gjort sju och var på den åttonde när jag tvingades runda en ung tjej som klev ut i banan framför mig. Sånt som händer ofta och inget jag tänkte på . Efteråt på väg ut från arenan kommer hon fram till mig och ler och säger - Du, förlåt att jag klev ut framför dig förut.

Jag stannade upp och vi pratade en stund och önskade varandra lycka till med träningen. Hon fortsatte träna, jag åkte till Skogsberg. Med ett leende på läpparna.

Min tolkning är att jag i hela mitt väsen blivit mer öppen och tillgänglig, synlig. Åke utan ryttarerfarenhet hade hon aldrig vågat gå fram till och jag hade inte sett henne (mindre fokuserat rovdjurseende... :-)). Detta är en väldigt spännande bieffekt av mina vedermödor som fritidsryttare i Skogsberg. Nu gäller det bara för mig att lära mig att förvalta det med den varsamhet som det kräver. En utmaning det också.