Om inte om hade det sett annorlunda ut. Vaknar mitt i natten och hela min idrottskarriär spelas upp i ultrarapid. Alla vägval jag tvingades göra och hur svårt det vara att få allt på plats, att skapa förutsättningarna för att lyckas.

Det är lätt att vara kritisk framför TV:n när jag ser aktiva misslyckas, stappla omkring vilsna, underprestera. Som om jag glömt hur det var. Hur svårt det var och hur mycket tid och energi allt det där runtomkring egentligen tog.

Fick jag ens chansen att lyckas? Nej, egentligen fick jag nog aldrig det, inte på det sätt som hade krävts. Jag fick försöka skapa det mesta själv med stark support hemifrån såklart, ekonomisk till en liten del, moraliskt och mentalt i stora delar. Men det räckte inte.

Jag åkte till Torsby hösten 1981 på vinst och förlust. Ville så gärna satsa på skidskyttet. Av det blev det en höst och en vinter på Lantmäteriet som pinnpojke. Långa dagar i fält, träning på kvällarna. Boende på golv hos kompisar, i en stuga på Långberget och till sist inneboende i ett rum. Det var en svår tid. Energin gick till att överleva mer än träna.
 
SM 1982 i Häverödal minns jag svagt. Sköt till mig och Bore ett brons i stafetten men då hade mamma åkt hem och missade triumfen. SM 1983 åkte jag utan att ha kunna kombinationsträna alls. Det blev rätt lyckat trots allt med bland annat guld i lag men också en katastrofal insats i stafetten. När jag ser resultatlistan idag och ser vad ett bättre skytte hade lett till grämer jag mig såklart.
 
SM 1984 minns jag inte mycket av men bra gick det inte. Minns att jag kom in i täten på sträcka 1 i stafetten och den första skjutningen, det är väl allt. SM gick på fjället i Sälen så det var väl överhuvudtaget inget att minnas. När jag åkte hem därifrån kändes det snopet, bittert,  ett ofriviligt farväl.
 
Efter det tog karriären i stort sett slut. Skiftet till skejt kom, utbildning kom ivägen, skada i en fot som till slut krävde gipsning. Jag gjorde ett halvhjärtat försök till comeback 1994 med start på SM och några tävlingar till. Skyttet funkade med åkning räckte inte alls till, hade missat alldeles för mycket där mellan 1986 och 1994, tekniskt och fysiskt och hängde inte med allsi den fria stilen. Sköt i alla fall 0-0-0-3 i min sista tävling i Molkom och hade väl nollat om det inte vore för skakiga ben som inte orkade skejta.
 
Nu är allt länge sedan. Skriver medan jag fortfarande minns. OS väcker minnen till liv, det är väl det bästa och det värsta med de olympiska spelen. Den där drömmen om landslag, blått och gult, pallen, flaggan - vad kom den ifrån egentligen. Magin i det där ringarna. Och vad var den värd? Svåra frågor tränger sig på. Tränger undan dem och går vidare, tänker jag. Men det är lätt att tänka och skriva, svårare att göra. Men jag måste försöka. Allt är länge sedan och det är sedan länge dags att gå vidare. Minnas, glädjas åt det som var och upptäcka nya möjligheter och vyer. 
-14 grader. Det skrivs om snösmockor och köldsmockor. Snökanoner pumpar in över östkusten men här i väst är det bara riktig vinter, som förr i tiden. Solen skiner och det droppar lite från taket. Vinterminnen far förbi. Kopparberg, Rembo, Gagnef, Norberg - orter i mitt vinterliv, mitt skidliv.
 
Heta elelement, kläder, skor, musik, mat, dofter - allt kommer farande med en intensiv känsla av vinter. Massor av snö, februarikyl, vårsol, dagsmeja. Snart vårvinter med klisterföre och skare. Skejt över hyggen och öppna fält. Doft av lila Rex och Rode Nera, kanske lite rött och silver. Bränblåsa på tummen av varmt klister. Dofter, ljud och minnen från ett skidliv fjärran det skidliv som levs idag.

Vinterkänslor från ett vinterliv, mitt liv såsom det blev, som jag drömde att det skulle bli, och blev. Nu på kontoret kommer allt farande som en vinterstorm av känslor och minnen. Det som är jag, det som formade mig och formar mig, en människa, ett jag. En skidåkare.
 
De första stavar jag minns var av bambu. Det hade korkhandtag och ljusbrunna läderremmar och vit truga av plast. De senaste köpte jag i vintras. De är av titanförstärkt kolfiber med handtag av plast och kork och remma av plast och nylon. Längst ned sitter en liten gul plastbit med hårdmetallspets som ska föreställa truga. Från bambu till kolfiber är det en lång resa kantad av allehanda experiment och misslyckande. Häng med på en stavhistoria.
 
Första revolutionen kom när bambun ersattes med aluminium. Mina stavar hette Moon, kom från Malung och var vackert eloxerade i violett på övre delen av röret. Efter det dröjde det inte länge förrän finska Exel gjorde entré. Rören eloxerade i rött och trugorna gula. Exel revolutionerade skidåkningen på den tiden med sin fjärilsformade truga och handtag med nylonrem. För trugorna fanns det en tillsats i svart som tätade trugan och gav bättre fäste i lösa stavfästen, något som blivit mycket aktuellt på senare år men där Exel var långt, långt före sin tid.
 
I de här alu-perioden började det också komma stavar i glasfiber förstärkta med kolfiber. Norska Liljedahl var först med både alu och komposit men fick snabbt en överman i Exel. Debuten för stavar helt i kolfiber stod dock lilla Moon i Malung för. Minns en tävling i Delsbo där det delades ut stavar hej vilt då hållbarheten inte var särskilt bra på den första generationens stavar i det nya materialet. Exel kontrade snabbt med sina Black Feather och sen var utvecklingen i full gång. 
 
Svenska Jofa tog utvecklingen ett steg till med ett vinklat handtag som blev populärt under period. Även Moon i exprimenterade men främst med trugorna. Wassberg åkte ett tag med gröna plastkoner med en metallring längst ned. Det fanns också varianter med en platskula längts ned innan det slutligen blev en rund plasttruga av samma modell som vi ser på många stavar idag. Tänk ändå att det fanns en tid då det bästa man kunde ha i stavväg utvecklades i Malung. Jag minns särskilt Juha Mietos specialtillverkade stavar som stod i ett särskilt ställ på fabriken när jag var där och hämtade mina egna. Gigantiskt långa och extra förstärkta samt med korkhandtag eftersom Juha gillade att åka barhänt. Korken på handtagen fanns med från 50-talet och framåt men försvann på 70-talet och ersattes med skinn eller plast/gummi. Nu är plastkork (kork blandat med gummi) standard på i stort sett alla märken.
 
Efter kolfiberns entré har det gått relativt långsamt framåt. Det är framförallt handremmarna som utvecklats för att sitta allt bättre i handen och ta upp krafterna från stakåkningen. Swix var först 1994 och sen har utvecklingen rusat på. Självklart har stavrören utvecklats och blivit allt lättare och starkare. Exel var först med ovala rör och för några år sedan kom Siwx med sina Triac-rör, trekantiga och riktigt styva och lätta. Huvuddelen av stavrören kommer idag från Kina. Nya märken som finska Oneway och norska Madshus köper rör och montering i Kina men designar på hemmaplan. 
 
Vad kommer då härnäst? Ja, stort just nu är trugor som kan skruvas på istället för att limmas. Detta beror främst på att stakåkningen ställer ökade krav på grepp i snön och därmed behov av att anpassa trugan efter föret. Stavlängden har generellt sett ökat och det har fram till nu i huvudsak berott på bättre glid och därmed ökad hastighet. Det som hänt de senaste åren är också att stakning på blanka skidor slagit igenom. Här har både skidor, skidskor och stavar anpassats och det finns åkare som åkt med upp till 15-20 cm längre stavar än normalt. Interntionella skidförbundet har nu satt en maxgräns i hopp om att kunna förhindra stakåkningens utbredning. 83 procent av kroppslängden mätt med skidskor på och från handremmens ingång i handtaget är det nu som gäller. Med 0.85 x kroppslängden i cm kommer man också hyggligt rätt i max tillåten längd på staven.
 
Böjda stavrör finns på marknaden men har inte slagit igenom. Tidsvinster och kraftbesparing har inte övertygat åkarna, förmodligen för att tillvänjningen är för lång samtidigt som effekten i klassisk skidåkning inte riktigt gått att bevisa. Det är lite samma sak som med det grep-formade grepp som Gunde Svan åkte med i slutet av sin karriär. Fungerade bra om man vant sig men det tog lång tid. För lång tid. Vinsten var att man kunde skjuta på lite längre i stavtaget och bättre nyttja handens och överarmens  och överkroppens muskulatur. Möjligen skulle en variant på dessa handtag kunna ta stakåkningen ännu en bit? En sak är säker, oavsett regelverk kommer utvecklingen att fortsätta. Åkarna gillar att exprimentera och det finns det bevis för långt tillbaka i tiden. Norrmannen Germund Eggen prövade redan på 60-talet med pilbågsformade rör för ökad fart. Fungerade bra men rören ville gärna snurra runt och vinsten byttes då till förlust.  
 
Håll ögonen öppna - i vinter kommer det säkert att dyka upp nyheter.