Mitt hjärtas slag

Går omkring i ett annat landskap format av drömmar och musik. Hur mina högtalare strömmar musik av ELO, 10 CC, Dire Straits och City Boy. Skön stämsång, ringande gitarrer, stråkar. Musik från en annan tid, musik från mitt 70-tal. Det var då jag drömde stora drömmar. Drömmar som handlade om att bli framgångsrik längdåkare, att få idrotta på heltid, att bli en riktig skidåkare och inte bara en Stockholmare på lagg.

Hur min kasettebandspelare på skrivbordet i det lilla rummet på elevhemmet i Torsby strömmade Ulf Lundells Törst och i skidfodralet stod tre par Peltonen och väntade, ett par fortfarande i trä men med grafitbelag. De första heldräkterna för skidåkning kom. Vi kallade dem kondomdräkter och det tog verkligen emot att lägga bort skidstrumporna. Jag köpte en grön vit Therinit-dräkt i det nya materialet men med knäkorta ben. På en bild i Hammarbyiten syns det tydligt att den var för liten, kort i ärmar och ben och jag minns att mamma fick sy kardeborreband vid knäna för att den inte skulle glida upp.

När kondomen sen slog igenom drog vi de korta strumporna utanpå i alla fall, kanske som en slags hyllning till flydda tider eller så kunde vi helt enkelt inte lära nytt. Idag känns det ju helt främmande men sådär var det i brytningstiden, det var svårt att släppa greppet om det gamla och lita på det nya.

Musiken var viktig men då mellan passen och på kvällarna vid pluggandet. 1979-80 nån gång kom första freestylebandspelaren, en bärbar kassettebandspelare som blev en ständig följeslagare på buss och tågresor genom landet. Väldigt mycket jobb lades på att spela in band för kommande resor, rita omslag och greja. Idag laddar jag min Ipod med samma låtar på några minuter men rutinen är densamma.

Via Facebook får jag en länk till en dokumentärfilm om Ingvald Midelf, ledare och kompis från IF Linden. Sitter en stund och gråter framför datorn när jag ser Igge släpa sig fram med ett par skidstavar, oförmögen att lyfta benen säger han. Vi som var med vet, eller tror oss nog veta att hans höftleder sedan länge nog är utslitna men något gör att han inte kan erkänna det. Bilderna talar sitt tydliga språk när han får frågan och jag ser sorgen i hans ögon.

Minns ett läger i Bruksvallarna med Linden. Igge var med såklart, illa klädd som vanligt och lika förberedd med utrustningen, bohemisk då som nu. Om någon var den ofrivillige skidåkaren så var det han. När vi andra lyssnade på musik i bussen och mellan passen tecknade och målade Igge. Från lägret med Linden minns jag särskilt en skiva med Broken Home som jag spelade in och lyssnade på intensivt medan blicken läste av de ändlösa hedarna mellan Sveg och Funäsdalen, via just Hede.

Den långa bussresan till och från Bruksvallarna gjorde jag i flera år och den var alltid lika bra. Fylld av förväntan och längtan, musik, kortspel, samvaro och snack. Fina dagar i spåren, både med Linden och sen när mamma åkte med och lagade mat åt mig, bror Ola och hans kompis Kalle. Mamma knatade fram och tillbaka till Konsum men matkassarna bara för att vi skulle få åka skidor. En sådan mamma är min mamma, hon visste och vet vad som krävs. Själv var jag i kanoform och låg i hasorna på Lasse Håland rätt många pass, tror att jag där också lärde mig att åka skidor på riktigt-riktigt. Finns grejer som jag lärade mig av Lasse, rytm och övergångar som sitter fortfarande. Skidor kan se så lätt ut, precis som balett, men ingen ser att hjärta och lungor går på max, det är det som är finessen och skönheten, lättheten i form när kroppen går på max och allt ändå bara flyter och nästa backe inte skrämmer utan lockar.

Kanske är det det som jag jagar än idag. Och visst är det alla dessa minnen som jagar mig när musiken strömmar ur högtalarna. Att bli gammal är en enda lång flyttstädning har författaren Torgny Lindgren sagt. Förmodligen är det den städningen jag börjat nu, vilse i drömmar från förr, vilseledd av musiken men blicken bakåt och framåt samtidig. Hjärtat växlar mella eufori och sorg, skratt och tårar blandas och livet går trotts allt vidare, mot ännu en säsong. För så är det och kommer det alltid att vara i mitt liv, det har jag förstått nu. Säsongen börjar i november och slutar i mitten av april. Resten är en tid av förberedelser, för nästa säsong till den dag ingen ny säsong väntar.

Nu skiftar det igen. Hösten glider sakta över i vinter. Skiftar däck från sommar till vinter. Klipper ned pelargonerna och flyttar ut dem i förrådet. Plockar undan kortbyxor och t-shirts ur träningsskåpet. Skiftar för vinter och skidåkning. Plockar lite med vallaboxen och provklämmer lite på spannet i skidorna. Städar ur förrådet och gör rent spadar och krattor. Ställer in trädgårdsmöblerna och plockar fram snövaggan och den nya skyffeln. Det skiftas lite här och där för det som komma skall. Grannarna ska också skiftas, flytten går till lägenhet när benen inte längre bär för trappor och trägårdsslitet. Ett annat skifte pågår också helt obemärkt. Tonåringar skiftar till ynglingar och själv räknar jag in min ålderdoms ungdom. Det skiftar och när jag står där på knä med vinterdäcket i näven tänker jag på livets förgänglighet och alla skiften som kommit och gått. Blir hängande en stund i själva skiftet och vill bara vara kvar där en stund. Mitt i skiftet, det lilla och det stora.

Älskade spår av ljus. Älskade ändlösa rad av lampor genom nattsvart skog. Älskade sträng av spån.  Älskade tunnel av ljus. Älskade elljusspår.

Det här är en kärleksförklaring till mina spår av ljus. Att flyga över Sverige om natten är en sällsam upplevelse. Rader av ljus som slingrar sig fram genom oceaner av mörk svart natt. Regelbundna mönster av samhällen med sin rutnät och spindelnät av ljuspunkter. Slingrande vägar av ljus och enstaka punkter som glimmar som stjärnor i en ändlös vintergata av svart natt och glimrande spindelnät av gatljus, husljus, elljus.

Mitt i allt detta, älskade spår av ljus, älskade elljusspår. Som små nebulosor i den svarta natten, gula, blåa, ibland rosaskimrande. Små knapphålshuvuden av ljus uppträdda på osynliga spindeltrådar spunna över svarta skogar.

Tänker på hjärtan som slår, fötter som flyr över fuktigt spån. Tänker att Sverige är ett fantastiskt land med sina smörgåsbord, sin fartlek och sina elljusspår. Spåren av ljus, så svenska, så typiskt svenska och så underbara. Fantastiskt fridfull känsla att i full fart forsa fram i oktobernatten i en berusande, förtjusande lek med fart, en fartlek längs ett älskat spår av ljus, mitt älskade elljusspår.

Igår gick hon i stora tuggen, vår älskade vän. 22 år gammal tror jag visst att hon blev. Alla dessa kvällar, alla dessa nätter, alltid lika fast och bekväm. Nu får hon äntligen vila ut. Vila i frid, älskade hörnsoffa i furu från Obs!-varuhuset.

Det måste ha varit nån gång 1988 som vi fann varandra. Det var på möbelavdelningen på Obs! Bergvik, på den tiden Obs! fortfarande försökte vara ett varuhus med en riktig möbelavdelning. Vår gamla bruna manchestersoffa som vi ärvt av svägerskan hade lämnat in efter en våt natt på Rud som slutade med klorintvätt av golvet med åtföljande stänk som snabbt övergick till orange prickar på det blekbruna manchestertyget.

Med pengar på fickan från ett flyttbidrag från AMS fastnade vi på Obs! och där stod du med din breda och inbjudande famn. Stor nog för två personer liggande och därmed också på köpet en extrasäng, valet var lätt och ditt första hörn blev i ett vardagsrum på Rud.

Strax gick dock flytten igen och du hamnade i en 4:a i Brandbergen. Där fick du din första fläck och din första tvätt när brickan med tekannan på fick besök av min bakdel.Efter bara ett år fick både vi och du hemlängtan och nästa adress blev en 2:a på Herrhagen. Nytt hörn och nya äventyr med syskonbarn och nära och kära på ständiga visiter. 1991 fick du flytta upp i topp på Filaregatan. Det är nu ditt äventyr på allvar börjar då barnen kommer in i familjen. I din trygga famn har många somnat, både barn och vuxna. Din trygga rygg var också stöd för äldste sonens första steg i livet.

Åren gick och du fick följa med på flyttlasset till Kronoparken. Där blev det ett hörn igen i vardagsrummet, gammalt och vant för dig och kanske skönt med lite värme om ryggen. Åren gick och en grön tresitsig soffa från Obs! Interiör i Karlskoga tog din plats i vardagsrummet när du flyttade till övervåningen. Det blev några jular där i hörnet längst in och fina stunder med jul-TV och barn i pyjamas. Vi renoverade och du fick byta plats och blev i samma veva av med en del som fortfarande vilar på vinden. Troget du tjänat för timmar av lek och TV-spel och en och annan övernattande vän och släkting. Ditt tyg blev slitet och du kläddes i tigerrandig kostym men fortfarande utan att knota det minsta.

Sen förändrades livet ganska drastiskt och du fick göra comeback i vardagsrummet igen. Det gick väl sådär med tigerrandigt och till slut trängdes du tillbaka till övervåningen av en blek bekant från Blocket. Kanske var det då vi kunde ana att slutet närmade sig. Efter en rejäl renovering av övervåningens allrum klev en svart skönhet från IKEA in i vårt liv och du fick maka på dig ännu en gång. Lika älskad som alltid blev du under ännu nåt halvår avlastningsplats och sovplats i äldste sonens rum. Sen kom sommaren och sista rycket med renoveringen av övervåningen, eller ja, början på slutet av kanske. Du fick en sommar i alla fall, en sommar på finaste platsen. Från juni till augusti fick du stå på uteplatsen och visa dig i all din glans, heta sommardagar och någon regnskur då och då, lika trogen som alltid. Sen gick sommar mot höst och kuddar och sits åkte in i förrådet. Din stomme av furu fick några veckor i septemberregnet och jag vet inte riktigt varför. Kanske var det ett långsamt farväl, ett farväl till sist.  Med din sorti stängdes också dörren till ett kapitel i livet, det största och viktigaste kanske. Du fick vara med oss och våra barn från vaggan till tonåren, från unga förälskade, förlovade och gifta till skilda och vänner. Älskade hörnsoffa i furu, du höll ut och du höll samman, du gav ditt stöd, du var vårt allt och fanns alltid där när vi behövde dig. Sagostunder, TV-stunder, matstunder och sovstunder, alltid där för oss.

Nu är din resa över och du vilar i alla soffors himmel. Kvar någonstans på vinden ligger ett lite minne, ett minne av dig, älskade soffa i furu från Obs!, vila i frid det har du förtjänat mer än väl.

De guldgula tarserna och de kritvita stjärtfjädrarna glimmar till i septembersolen. Havsörnen lyfter majestätiskt och mäktigt på breda vingar och glider ut över Vänerns gråblåsvarta vatten. Han svävar bara någon meter över vattenytan och behöver bara slå några långsamma och kraftfulla slag med vingarna för att åter stiga mot skyn och försvinna över skogsridån  i söder. Vinden drar ned från norr över Lurö-skärgården, ett av havsörnens många riken i innanhavet Vänern. Här har han regerat sedan vikingarna for fram här på väg mot Trätälja, kanske ännu längre, och vi som passerar förbi i motordrivet fartyg är bara en obetydlig prick i hans eviga och vida rike.  Vi får chansen att passera en gång till och samma mäktiga syn ges i repris. Den här gången lite längre ut över öppet vatten och med lite längre tid att följa havsörnens flykt påbreda vingar . Det är lätt att känna sig liten och ödmjuk och här bland innanhavets kobbar och skär är vi bara hans gäster, hans ödmjuka tjänare. Tiden stod stilla idag, stilla i ett möte med innanhavets okrönte härskare.