Det är som att du känner det. Känner ensamheten. Du kommer omombedd och lägger dig tätt intill. Vi pratar ett ordlöst språk Många år nu sen du kom till oss, älskade katten vår.
 
Varje morgon vid fyra väcker du mig, vill gå ut. Varje morgon vi åtta knackar du på och vill in. Du möter mig när jag kommer hem. Jag ropar ditt namn och du svarar som alltid. Äter lite och går ut en stund. Om sommaren kan du vara bort nägra dagar men dy kommer alltid tilbaka till oss. För kännde du när killarna skulle iväg. Du blev orolig redan på torsdagen höll dig undan på fredagen ville inte skilja. Samma sak veckan därpå, fast tvärom. Orolig på torsdagen, längtande. Sen det glada kärleksfulla mottagande på fredagen. Du med oss, mitt i din familj, på slutet på egen stol. Tålmodigt genom alla filmer, alla spel, med i allt, närvarande,
 
Nu saknar du E, jag vet. Du sover i hans säng, väntar, längtar. L kommer varannan vecka och du vet det. Längtar. Sover i sängen, stryker dig längs benen, Nu är det bara du och jag för det mesta. Vi lever ihop, har våra rutiner, har vår kärlek, vårt språk. Åren går , såklart. Du är ingen ungdom längre. Höfterna är lite stela, det ser jag när du kommer nedför trappen. Fortfarande kan det komma ett kattfnatt. en jakt längs hyllor och skåp, en tokrush uppför trappen. Men det är inte lika ofta som förr. Vi blir äldre, du och jag, äldre tillsammans, som ett gammat slitsamt par. Älskade katt, jag älskar dig. Vi älskar dig, Zingo.
Hela mitt väsen  skriker efter ett hem. Jagar, söker detta hem. Kroppen skickar signaler, kastar sig över mig. Passerar platser, orter, bruk och kroppen ropar, hem hem. Ibland kommer det en tår, ibland bara en djup känsla av hemkomst, det är som om generna talar till mig. Svartå, Skyllberg, Örebro, Nora, Eskilstuna, Katrineholm, Sofia, Maria, överallt ringer klockar, ilar det, kommer det signaler. Du är hemma nu, hör du det, hemma.
 
Ändå är hem just nu den plats där mina saker är. En plats som varit mitt hem längre än någon annan plats. Från 1995 till 2013, 18 långa år, eller korta. Det gick så fort. Små barn, stora killar, grabbar på väg ut och bort. Jag hann knappt med. Alla dessa underbara stunder på Majas. Trädgården, gatan, vårt paradis. Kojorna, skogen, löprundorna, alla timmar framför spelen, filmerna. Alla högläsningsstunder, Marjan och Rolf och alla dom andra. Alla TV-stunder.  Filmerna, alla morgonstunder i pyjamas framför TV:n.
 
Det var mitt liv, vårt liv, glada minnen, en del mindre glada minne. Band of Brothers, uppbrott, band hos samman i en svår tid. Vi kom ur det, som ett band av bröder, band av far och söner, tajatare än annars kanske, en fin tid det med. Som jag jobbade med det, slet utan att någon såg. Mat på bordet varje kväll, städa, plocka tvätta, väskor i ordning, skjuts till träningar, läxor, komma ihågen.
 
Det var en svår tid, det var en lycklig tid, vi fixade det, vi gjordet det som bara vi kunde. Nu är ni mina söner, mer än någonsin, mina bröder, mitt band. Nu går resan för mig hemåt. Hem till ett hem jag inte vet var det ligger, inte än. Jag letar, jag söker. Söker på Hemnet, söker i historien, reser bakåt för att hitta vägen framåt.
 
Just nu står allt stilla. Mörkret faller igen. Hösten sluter sig om mig och mitt. Plockar med sakerna, plockar med mig själv, plockar en slags ordning. Samtidigt, i livet därute, det stora. Äter lunch med Sverigesf näst högsta i FN, hon söker upp mig, vill höra vad jag tycker, vad jag tänker. Jag den lilla med hon den stora i den stora världen. En minnesvärd lunch. Sedd och hörd, ändå hemåt det bär. Hem mot okänt mål.
Kallt ute och kallt inne. Hösten är här, och mörkret kryper på. En borde vara två i tider som dessa.
 
Springer lätt genom en ljummen lördagseftermiddag men skakar av frossa i en timme efter passet. Saknar min familj på ett sätt jag inte trodde fanns. Längtan skär genom märg och ben, längtan som frossa, längan som plötsliga tårar, längtan som för hög anspänning, längtan som oro. Skriver i dubbla tröjor, frossan ligger där på lut. Förmiddagen var glad och lycklig, städade och röjde, dansade till Jeremias Session Band, plockade med sakerna, fick lite ordning, jag och katten. Sen kom Längtan på besök.
 
En dag som innekatt passerar men till slut bär det ut. Orolig för en ömmande handled som i värsta fall hamnar i gips. Springer och tänker på strategier för att klara en tid i gips, det borde gå att springa ändå, om inte blir det spinning, gång, löpbandet, gymmet, det ska gå, det ska läka om det är trasigt, jag ska tillbaka. Sjukvårdsupplysningen lugnar inte. Skulle vara rätt typiskt om det är handleden och en vurpa i skogen som bryter av säsongen där så mycket blivit sprunget utan känningar av skador och överbelastningar.
 
Mitt liv är inte enkelt, gå några dagar i mina skor så får du se. Långa dagar, vaknar ensam och somnar ensam. Pratar med katten, med barnen, med arbetskamraterna, med skogen och med mig själv. Försöker hålla den där längtan i schack så gott det går, länge sen frossan kom sådär som idag, varmare nu, skriver mig varm. Skriver på uppstuds, det som kommer bara, ingen planering, ingen grundläggande tanke, bara ut med det.
 
Tänkte åka iväg den här helgen också, men stannade hemma och det var nog klokt det. Ensamheten hade inte varit lättare på distans, längtan inte mindre, snarare tvärtom. Skönt att få ordning, skönt att kliva runt några timmar i det som är mitt, i det som är jag. Laga lite mat strax, äta, dricka, ta hand om mig själv så gott det nu går. Kanske kommer katten in, då är vi två. En borde vara två, som Jeremias i Tröstlösa alias Levi Ricksson skaldade för nästan hundra år sedan.
 
Fryser igen. Dunvästen på utan på tröjorna. Det är kallt men kylan, den kommer inifrån. Det är den nya ensamheten som tränger sig på, skär in i märg och ben om. Spänner kroppen för att liksom hålla den borta men då blir det så klart värre istället. Borde slappna av men det är inte så lätt, vet vad som krävs, vet vem och vilka som kunde ge mig det , som gav det och jag saknar det såklart
 
Mörkret faller nu. Svart utanför mitt fönster. Katten ligger här bredvid och spinner. Spisen är på, middagen är på väg. Det är ännu en ensam lördagskväll. Det är jag och katten, längtan och ensamheten. Middag för fyra men, en borde vara två.