I det stora och det lilla bor livet. Det liksom slingrar sig fram mellan stora och små händelser. Det är lätt att fångas av det ena eller det andra. Att bli fullt upptagen av det stora, det därute, arbetslivet fullt av möten och viktiga beslut.
 
Eller fastna i det lilla, fylla dagarna med listor på rätt saker som ska köpas, rätt färger på tapeterna enligt den senaste inredningstidningen eller vem som är med vem enligt senaste skvallret på stan. Och därute faller regnet
 
Jag är upptagen av livet och levandet, att inte fastna i det ena eller det andra. Jag blir irriterad på den lokala värmländska politiken som enögt bara ser sig själv och det värmländska och helt missar sammanhangen, det lite större perspektivet. Jag blir störd när jag själv hamnar vid köksbordet och bara sitter och tänker på och letar efter saker som ska köpas, när jag ofrivilligt reduceras till en enbart konsumerande varelse.
 
Helt hopplös blir den politiska debatten inför valet när alla inser att vi måste byta färdväg, att vi är långt inne i konsumtionssamhällets återvändsgränd och måste backa ut men de enda som ser det kallas för flummare och idealister. Då blir jag både arg och frustrerad för jag sitter med svaren vid mitt skrivbord varje dag, svaren på hur det blir om vi inte slår full back idag. Och regnet det fortsätter att falla
 
Värmen, vattnet, torkan, matbristen, flyktingströmmarna som vi redan nu ser och inte vet hur vi ska möta. Nog nu i det stora och dags att vakna upp i det lilla. Samtidigt i mitt lilla liv. Stora steg och stora beslut. Passerat mitten för länge sedan nu. Dags att packa ihop och dra vidare mot nästa fas i livet, ålderdomens ungdom. Åldrande föräldrar, barnen på god väg ut i vuxenlivet, prövar vingarna, flaxar försiktigt och flyger allt längre utan mitt stöd, ändå vet jag att jag kommer att behövas där, länge än. Regn, regn.
 
Sitter i min exil och funderar på om den valde mig eller jag valde den, om det här huset är min frihet eller mitt fängelse och om det stora och det lilla i mitt liv. Ute faller regnet och jag blir stående på samma sätt som femåringen i mig kunde fastna i fönstret på torpet men blicken mot den stora eken, mot den stora gröna vattentunnan på hörnet som sakta fylldes med vatten. Står länge och tittar ut genom fönstret, nu mot den stora björken längst ned i trädgården. Eller är det eken? Tittat mormor, det regnar.
Nu har det slagit till, de nya gatuterroristerna. De ockuperar gatan framför sitt hus. De hötter med näven, stoppar bilar och leker privatpoliser. Och snart kommer stridsvagnshindren. Det är åt helvete naturligtvis och ökar risken för olyckor när fokus hamnar på hinder istället för trafik, katter, hundar och barn.
 
Det är en ny generation föräldrar, 80-talisterna. De ska göra allt rätt, bygger huset till en designad fästning och proklamerar gatan som en del av fästningen. Det är åt helvete naturligtvist. I över 40 år har jag bott vid trafikerade villagator och jag har aldrig upplevt något liknande. Min syster blev påkörd en gång med klarade sig med skrubbsår. Det var på 70-talet och inte en röst höjdes om farthinder, inte en skylt sattes upp trots att gatan var full av lekande barn. Vi fick tillsägelse att se oss för, det var allt. Mina barn växte upp på 90-talet och det tidiga 2000-talet på samma villagata som nu ockuperas av gatuterroristerna. Vi hade inte en incident.
 
Nu är det nya tider och vi rustar för krig. Gatan ska göras till lekplats och bilarna, ja jag vet inte, ska väl bort på nåt sätt antar jag. Fast det blir ju helt fel. I chickanen av blomlådor leds trafiken närmare husen, inte ifrån, och chickanen inspirerar till ännu farligare körning när fokus på hindret ska hållas istället för på trafik och trafikanter. Tänk så fel det som känns så rätt kan bli. Blommor ska vara i rabatter, inte i lådor mitt i vägen. Jag tar det som ett tecken att det är dags att dra, långt långt bort från villagatornas skenbara idyll.
 
Ett par träskor målade med ljusblå lackfärg med rödmålade dekorer, det är morfars. En grön keps med gul plastskärm. Det står Baskarpssand på den. En brun mockajacka, den är mormors. Mormor har en röd snusnäsduk runt håret när vi går i skogen. Mormor ger mig en kvist med blåbär på som jag sitter på trappen och äter.
 
Doften i matkällaren bakom den gröna dörren med svarta beslag och klädd med kork på insidan. Kallt och lite unket. Källaren klädd invändigt med vitt kakel,mjölk och smör längst ned. Smaken av H-mjölk, mölk med extra hållbarhet, god. Ett hedersuppdrag att springa över gräsmattan, under den stora eken till matkällaren och hämta något, till mormor eller mamma.
 
Eken stor och mäktig. En gunga på södra sidan. Ett långt tjockt rep med en knut på. Underbart att hänga där under eken och svänga en stund på väg till eller från något, i farten. Pappa är stark,klättrar i repet med bar överkropp, han skrattar. Jag älskar när min pappa skrattar, fortfarande. Rött hår och rött helskägg på torpet. Pappa fäktas med morfars sabel, han ser ut som en sjörövare.
 
Dasset bakom Boden. Glas i dörren, affischer på väggarna och doft av det där vita pulvret man ska slänga på bajset. Perlikles och Carlsberg, rolig affisch som jag tittar på när jag sitter där på dasset. 
 
Vattkällan dit jag går med ett blått träok och hämtar vatten. Den ena hinken är gul och emaljerad, den andra en vanligt plåthink. Skopan är silverfärgad. På källan ligger ett lock med nät på. Vattnet är klart och kallt. Vi klipper vägen dit med handgräsklippare och lie.
 
Mitt kojträd ligger vid foten av bergknallen, till höger om matkällaren och nedanför min morbrors lilla stuga upp på berget. Jag spikar på kojan men mest sitter jag där och spanar. Det blir inte så mycket byggt men det är skönt att sitta där i tallen en stund.
 
Ibland dundrar flygplanen förbi, Lansen först och senare Draken. Jag lär mig snabbt vart jag ska titta, planen ligger alltid lite före ljudet. De flyger lågt och svänger alltid precis över torpet. Rak kurs från Tullinge sen ut mot kusten och Berga och hem igen. Flygplanen sätter spår för livet. Bygger flygplansmodeller hemma. Köper billiga kastplan i balsa. Pappa viker jättebra pappersflygplan till mig, roliga att kasta med.
 
Ekan ligger nere vid sjön. Dit är det en bit att gå och vi bär alltid med oss årorna. Ekan är förnissad men årorna målade i vitt och grönt, eller rött. Det kluckar så skönt mot båten när pappa och jag ror drag. Rullen är svår att kasta med, det blir lätt trassel, eller bakslag som jag lär mig att det heter. Ett bakslag kan förstöra en hel fisketur. Det tar lång tid att trassla ut linan och därför ror vi mest drag. I augusti lägger vi kräftburar. Vi plockar upp dem i mörkret med ficklampor och kanske en fotogenlykta. Mormor kokar dom och jag förstår inte varför de först är svarta och sen blir röda. Vi har kräftskiva på torpet och alla har roliga hattar.
 
Farmor och farfar kommer till torpet på besök. Farfar kör hela vägen upp med en Volvo PV. Pappa, morbror och morfar har Volkswagen, bubblor, en blå, en vit och en brun. Det luktar gott i bubblorna, det luktar bil på ett särskilt sätt. Morbror kallar säkerhetsbältet för skrajsnöre. När i åker på semester har vi resväskorna på taket. Pappa tar ut reservhjulet fram för att med en stor Havarti-ost med hem från Danmark. Pappa älskar ost. Syrran ligger och sover i det lilla förvaringsutrymmet ovanpå motorn och bakom baksätet.
 
Det står en klocka på byrån i torpet. Klockan surrar och slår ibland. I översta lådan ligger Kina-schak och Plocke-Pinn. Där ligger också en kortlek med tecknade fotbollsspelare på. Det finns också en flaska parfym som luktar liljekonvalj. På hyllorna bredvid byrån står morfars priser och en rolig kask från morfars tid vid Livregementets husar. En del av priserna försvinner när vi har inbrott. Det är rymlingar från Hall i Södertälje som passerar. Det är läskigt när låset är uppbrutet.
 
Ovanpå hörnskåpet står en röd traktor. Den får jag leka med ibland. På skåpet står också en liten röd slalompjäxa med tändstickor i. Mitt emot skåpet står en stor träkista. I den ligger alla täcken och filtar. Det luktar malmedel när man öppnar kistan.