Jag lyssnar på den lysande CDn Sven-Ingvars i Frödingland. Såg dom nyligen levande på terrassen till Gustafs barndomshem Alsters Herrgård, Sven-Erik, Ingvar och Oskar. En historisk spelning av material från en skiva som än idag framstår som så otroligt genial i sina musikaliska tolkningar av Frödings dikter. Det är folkvisa, blues och jazz och ett stänk av rock. Och visst är det en gåta att ingen än gjort musikal av detta material. Jag menar går det att göra både det och film av Mama Mia, då går det banne mig att göra nåt mycket större och bättre av det här materialet. Gör ingen annan det gör jag det själv! Det ligger så rätt i tiden.

Selma och Gustaf möttes bara en gång i livet. Det var synd det, tänker jag när jag hör Sven-Erik Magnusson i Tre kärringer i en backe i Göte Wihelmssons och Lasse Samuelssons lysnade arrangemang (tonsättningen till denna och många fler är gjord av skåningen, sångaren och klarinettisten Östen Warnebring, Sverige mest underskattade musiker). Först tänker jag, Rigmor Gutstavsson, här har du ditt nya material. Sen lyssnar jag till texten och tänker på Sven-Eriks egen introduktion nere på Herrgården. Hur det snackades på bygden om Gustaf. Antagligen var han i folkmun redan tidigt dömd som både "pedofil" och en potentiell Anders Eklund. Bitterheten lyser igenom i dikter som Jäntblig och Anita.

I dessa dagar tänker jag också på Selma. Selma från Östra Ämtervik, en bygd jag lärt känna på senaste året och som kunde blivit min nya hembygd om det inte varit för några för många om och men från K. Selma skämdes för sin alkoholiserad far. Det var inte tal om att komma ut på den tiden men man får väl anta att snacket gick i Ämterviksbygden också, om Sofie och dom andra "flickvännerna". Idag hade Selma nog "kommit ut" utan problem. Kanske hade hon också fått en naturlig kontakt med Gustaf genom nån förening eller varför inte ett gemensamt projekt för Berättarladan.

Säkert hade Gustaf och Selma kunna tåga där i Pride-festivalen, två stora författare från Värmland. Kanske kunnat åka på turné som Jöback och Dahlgren. Eller Gustaf reinkarnerad som en DiLeva eller en Alexander Bard, i vit fotsid rock och grått skägg deklamerand sina dikter. Eller Selma som dagens sommarpratare med kloka ord om både stort och smått. Tanken svindlar men är alls inte osannolik, eller hur?
Naken. Så vill jag helst möta sommaren. Kanske har det med utvecklingen i världen att göra, klimatförändringen, mat- och oljekrisen, penningpolitiken. Kanske är det allt det där som gör att depåerna måste fyllas med ännu mer D-vitaminer för att jag ska härda ut. Av för lite solljus blir man sjuk och av för mycket blir man också sjuk. Tänker på barnen och mamman i källaren i Österrike. Cellskräcken är väl den lätta delen. Och den dåliga luften. Men ljuset? Hur kunde de överleva utan solljus? Jag förstår inte.

Det är sista veckan av semestern och jag ägnar den i huvudsak åt ljusterapi. Sitter vid älven och läser, halvnaken. Ligger hemma på utplatsen och lyssnar på musik, helnaken. Ramar in mig med lite stolar och filtar och tänker på att jag kan bli anmäld om någon granne ser mig som gud skapade mig. Men jag skiter i det. Vad jag gör på min egen tomt måste väl ändå vara min sak. Så jag njuter av solen. Fyller cellerna med vitaminer och kroppen med energi. Nästa veckan sitter jag i skumrasket igen och nästa sommar är avlägsen. Fast senare i höst får det bli en extra påfyllning. Lite soldopning på nåt alldeles vanligt semestermål. Eller i vännen Mauros hus utanför Rom.
Det är Åkes fel att jag sitter här med min pilsner och min nubbe och blir gråtmild och sentimental i sommarskymningen. Åke Eriksson, plåtslagare, dragspelare och kattägare. Gift med Anna från Nordsjö i Hälsingland. Anna med sitt smittande skratt, Åke med sitt dragspel, sin svarta skinnjacka och sin vegamössa Urkraften personfierad och för evigt min stora manliga förebild. Kanske också min förebild för en stark relation. Åke och Anna.

Det är svårt att skriva det här utan att bli sentimental. Jag vet ju inte hur det gick till riktigt men nån gång 1968-69 lånade Åke och Anna ut sin sommarstuga till oss, mamma, pappa och tre, snart fyra barn. Resten är vår historia. Vi fick ett tiotal år i Nordsjö, Hälsingland hos familjen Lind, som förändrade oss på många sätt. Spåren kan tydas än idag. Vi äter messmör och tunnbröd, älskar hjortronsylt och är svaga för folkmusik i allmänhet och dragspel synnerhet.

När Åke drog igång Drömmen om Elin så sjöng vi så det hördes till Bollnäs. Jag cyklade som tolvåring olovandes på logdans i grannbyn och fick hämtas hem med bil av inte allför glada föräldrar. Vi smög längs bäckar i skogen och lärde oss ta bäcköring. Det kördes trimmad moped, mockades i laggårn och kördes in hö, Vi åkte på Hälsingehambon, besökte Snoddas i Regnsjö och Barbros mamma i "Jarse". Vi formades till nåt annat än vi var, innan.

Kanske ärvde vi också vår kärlek för katter genom denne Åke. Den store starke mannen som gick ut i skogen och sköt sin älskade katt med hagelbössan när krafterna för katten tröt. Gråtande återvände han hem och min mansroll tog form. Stark och svag på samma gång. Den skicklige hantverkaren, musiken, skinnjackan, vegamössan, historierna. Åke, du är för evigt min min hjälte. Och Anna, jag kan fortfarande höra ditt skratt, din röst., din sång i Drömmen om Elin.