Så blev det jul igen. En julafton i raden av julaftnar på Majas. Granen på samma ställe, samma prydnader, en ny julgardin i köket, den lilla julbyn på kistan och inte i fönstret. Små, små förändringar, förskjutningar mitt i en stor förändring. Dagar, månader före, och sen?
 
Tittar ut över Majas från övervåningen. Snön faller och fyller, bäddar in och tystar. Det är alldeles tyst när vi vaknar på juldagens morgon. Sen länge kan jag höra att det snöat. Vet inte hur, bara vet, det är ett särskilt ljud. Ställer mig dagen innan och hör snön falla, hör varje flinga frasa när den landar mjukt. Det är som med regnet, fyller mig med ett lugn som jag kan bli stående i, förtrollad, trollbunden, stilla i snön som faller, stilla med näsan mot fönstret när regnet öser ned.
 
Nu snöar det igen. Majas, älskade Majas. Följer din båge söder ut. Undrar hur du blev älskad, vari kärleken består, hur du blev en del av oss, det som är vårt. Tänker att det skull kunna vara den sista julen med dig, sista julen på Majas. Svårt att tänka så, svårt att skiljas. Svårt att tänka sig att passera här förbi i en annan tid efter den tid som är nu. Kan inte ens ta in den känslan för den finns inte, vill inte finnas. Men det är inte dags än, Majas, inte än för jag är inte klar än. Än finns saker kvar att göra i huset som ska göras, än finns rundor kvar att springa, promenader att gå, kvällar på uteplatsen, dagar på rygg på gräsmattan, timmar under björken, kvällar i vallaboden, mornar på förstukvisten med kaffet i hand. Än finns ett liv kvar att leva på Majas. Och sen?
Det sprakar mjukt och lågmält i brasan som sakta glöder och glimmar. Ute är det -14 grader och och månen lyser nästan full över Sisugården. Snökanonerna susar förtroendegivande och skickar ridåer av vattendimma mot den svarta natthimlen. Från tre-fyra meters höjd faller snön och framför mitt fönster växer sakta ett mjukt och runt snöberg. En riktig kanonkväll.
 
Det ser ut som ett litet fjäll i miniatyr med sina mjuka kullar och skarpa sidor. Jag vill så gärna gå ut och sparka i det som ter sig mjukt och inbjudande men konstsnön består inte av mjuka kristaller utan av små, små vattendroppar som på sin väg mot marken fryser till korn. Det som ser mjukt och inbjudande ut är i själva verket ganska fast och hårt. Det behövs en maskinpark för att flytta "fjället" ut på spåren och packa det till en spårbädd. Den nya kompressorn och de nya snötornen gör dock sitt jobb väl och bygger ren och torr konstsnö. Med lägre tryck blir det högre vatteninnehåll och då fryser högen snabbt till ett isberg som blir nästan omöjligt att bearbeta.
 
Jag sitter inne och vakar över snöproduktionen. Framför mig ligger en vaktlista med pass, 23-03, 03-07, 7-17. Sen i fredags har vi varit igång. Det blev stopp i lördags morse då vattnet gick i hela Forshaga men under kvällen kom produktionen igång igen och nu rullar allt enligt planerna. Det är tyst och fridfullt, bara ett tyst väsande hörs därute. Den nya kompressorn går på el och den och de båda högtryckspumparna är nästan ljudlösa. TV-apparaten står på mest som ett slags sällskap. Den och brasan konkurrerar om uppmärksamheten och brasan vinner lätt med sitt fridfulla sprakande. 
 
Så här sitter jag nu i min ensamhet och tänker på mitt långa skidåkarliv. Sitter helt frivilligt mitt i natten och övervakar snöproduktionen. Jag gör det gör att jag vill, för att jag lärt mig att utan den här sortens insatser hade mitt liv inte sätt ut som det gjort och jag inte blivit den jag är. Det här är jag helt enkelt. Senare i veckan kan jag med väldigt gott samvete åka det första varven här ute. Jag antar att de som gjorde det här för mig, förr, skottade snö, sopade snö, skrapade snö till en sträng på en äng ovanför Järlagården och gjorde ett spår i den strängen så vi småkillar kunde åka skidor snöfattiga Stockholmsvintrar, det tänkte och kände precis som jag gör nu i den svarta Sisu-natten. De visste vad som krävdes och de gladdes åt att se vår glädje och de kunde också åka själva, leva ut sin passion fullt ut. 
 
Kanske hoppades de, eller visste, att jag skulle blir precis som dem, Pelle, Lente, Bernte, Hasse och alla de andra. Sånu sitter jag här på min vakt. Sitter en kanonkväll och bara njuter och drömmer medan konstsnön faller och brasan den brinner.