Rullar hemåt i skymningen genom södra Bergslagen. Skogen sprakar i höstglöd när vi passerar Risinge och Finspång. Över 350 år sedan vår förfader kom hit från Belgien och slog sig ned och stannade kvar. I samma riktning som bilen rullar spred sig släkten längs ett band av bruk.
 
Nu rullar vi hemåt och lämnar bakom oss Norrköping som under De Geer utvecklades till att bli Sveriges Manchester. Nu är det bara ett minne, byggnaderna vid Strömmen minner om tider som flytt. Vi passerar Bergslagens huvudstad Örebro där kungen kröntes i Slottet vid ån. Det skymmer nu, snart mörkt. Vi lämnar slätten och klättrar över bergen mot försvarsindustrins hjärta Karlskoga. Det var här järn blev till stål och stängde De Geers kanontillverkning där i Finspång i sydöst.
 
En sista kraftansträngning tar oss över bergen till drottningens hamn Kristinehamn. Ännu en utskeppningshamn för järnbärarlandet. I norr hertigens bergslagsstad Filipstad och i väster väntar en annan hertigs stad, Karlstad, målet för vår resa. Vi reser en väg som är fylld av hemkomster. Som ett pussel av hågkomster som blir till en hemkomst.
 
En sista backe bara, förbi skaldens födelsehem i Alsterns dal. Ett sista bruk passeras. Hit kom skottar redan på 1100-talet. Sen följde en decennier av verksamhet där vattnets kraft togs till vara. En sista sväng, höger, vänster, höger, sen är vi hemma. En hemkomst bland alla andra hemkomster men idag är det en hemkomst som känns lite extra. Åkte bort och trodde det var ett första steg bort men jag hade fel. Hemma igen. En hemkomst att minnas.
Den första isen på bilens rutor. Den första frosten på garagets tak. Ett skimmer av vitt i gräset. Stelnade gula löv. Över slätten ligger dimstråk. De stora fältet skimrar i vitt i billjusets blekgula käglor. Frostgryningen är både vit och svart. Granskogen som en mattsvart kuliss mot den vitskimrande marken. Över skogskanten i öster strax en strimma av gryningsljus. Några veckor till sen ligger isen i dikesrenen. Skogstjärnarna täcks av lövtunnt isglas. Den mjuka myren hårdnar. Löven blir frasiga och sköra. November kommer med klara dagar och svarta nätter. Den första frosten tänder hopp om vinter. Snötyngda granar och fält. En ljusare framtid. Men just nu bara en frostig gryning i svart och vitt. Frostgryning.
Sitter i bilen 04.30. Rullar över slätten bort mot Väse. En riktigt sommarmorgon. Solen redan uppe i öster. En älg kliver i sakta mak över åkern därborta i fjärran. Långtradare uppradade. Alla sover. Grusvägen nysladdad och saltad. Torrt i markerna och brandrisken på väg mot rekordnivåer. Gräsmattorna i stan börjar gulna. Lyssnar på morgonradion, som en slags meditation. Gryningsfärder i sommartid har en särskild ton. Allt står stilla, som om markerna tagit ett djupt andetag och håller andan. Sprang igår, hem från stan. Hettan besvärande. Hittade skugga längs älvens kant och tog mig hem, utpumpad. Sommarsprungen med eftersvettning i en timme. Fotboll på TV. Sverige som vanligt lamslaget av stundens allvar. Varför är vi aldrig ett lag? Minns -94, då var det annorlunda. Hela landet ett lag. Länge sen nu och landet inte längre ett, snarare flera. Stad mot land, vi och dom. Motsatser och motsättningar. Lyssnar på Monica Z. Var blev ni av, alla drömmar. Saknar röster, saknar en tid då vi var vi. Sammanhållet, enat, starkt. Ett lag.