Till tonerna av Springsteens Born To Run rullar jag en regntung och gråmulen söndagsförmiddag i augusti in i ett folktomt Kil. Storgatan är avstängd för trafik 00-05 upplyser en skylt men nu går det fint att glida förbi bensinstationer, pizzerior, butiker, kommunkontor och järnvägsstation. Kännes som i en spagettiwestern av Sergio Leone och jag väntar bara på att Clintan ska kliva ut mitt i Storgatan, kisande i regndiset.
 
Kil, vad är Kil för mig? kanske främst järnvägsknuten där jag så hundratals gånger bytt tåg och klivit av och på rälsbussen till och från Torsby längs Fryksdalsbanan, en av Sveriges vackraste järnvägar och under tre år en del av min studiemiljö där rälsbussens gungaden framfart hjälpte till både med understrykningar och blickens farande längs raderna, bara jag hittade rätta takten.
 
Svänger vänster mot Sannerudsvallen vars banor jag inte beträtt sen den augustidag 1978 när jag persade på 800 meter på strax under 2.05 och en toköppning på 60 sekunder och en lika rejäl stumning i sista kurvan. Verkar helt osannolikt idag. Klarar jag ens ett varv på 60 sekunder? Åldern börjar ta ut sin rätt,  maxpulsen faller, syratåligheten minskar och allt klingar sakta av. Kvar finns uthålligheten, segheten, viljan.
 
Från den folktomma Storgatan till Sannerudsvallen är kontrasten bjärt, här är det fullsatt och för en sekund tänker jag av löpare men icke, det är hockey i ishallen som drar. Löparna hukar längst bort bakom läktaren, ett 20-tal tappra själar och lika många funktionärer. Här tränar sprinterlöftet Irene Ekelund och här har Stefan Holm sin hemmaarena, eller hade. Idag är det familjärt och trevligt, ingen trängsel och inga hårda ord som på de stora loppen. Här får alla plats i första ledet. Efter uppvärmning och skobyte joggar jag mot starten vid lekparken i hörnet av idrottsplatsen. Vi är inte fler än att starten kan ropa upp oss alla med namn och nummer. Hejar på en gammal flickvän som ska springa med löparvagn, såklart, en vagn jag också sprungit med men idag är det en ny passagerare som i rättvisans namn ska få en tur runt Kil med mamma.
 
Banan utlovas ta oss runt centrala Kil och det är väl en sanning med modifikation. Kils centrum är en järnvägsstation, resten utspritt på båda sidorna om järnvägen och vad orten börjar och slutar är diffust, gränsen mot Karlstad går alldeles vid infarten jag nyss passerade i Springstensk anda. Storgatan har mist sina raggare och så mycket centrala delar är svårt att hitta. Kanske inte så konstigt att vi springer vilse på andra varvet när skyltarna börjar blåsa ned. Det gör nu inget, en dryg timme runt Kil i duggregn är en väl använd timme. I stort sett ensam hinner jag trots allt reflektera rätt mycket över Kil.
 
Slakteriet som lades ned. Sveriges första järnväg. Goliat och Bengt Alsterlinds pappa, prosten i Stora Kils kyrka. Stefan Holm, Irene Eklund och så Lars Enqvist som vanna Lindingöloppet och sen blev berömd i löparkretsar för en "Enkvistare", ett rekordsnabbt uträttande av det stora naturbehovet mitt under ett lopp. Känns som Kil varit mycket men inte längre är. Volymbyggen, Kils Falukorv en nedlagd skidförening, en hoppbacke där ingen längre hoppar och en friidrottsarena som väl ändå sett bättre dagar även om några tävlingar om året lockar deltagare. Holm gjorden en veterancomeback här nyligen men han hör ju också till det där var, inte till är och inte till vill bli.
 
Vad kan Kil bli? Matcentrum jobbas det på och kanske är det ett bli, jag vet inte, många som jobbar på det runtom i Sverige, Kristiandstad till exempel. Närheten till Fryken och bostäder med utsikt, javisst. En attraktiv sovstad till Karlstad, billigt boende, fina fritidsmöjligheter och en underbar golfbana med Värmlands bästa lunchbuffé. Järnvägen gav jobb förr men i framtiden kanske spåret dras om, vägen till Göteborg kortas, tågen blir färre. Och hur länge går tågen över gränsen och till Torsby, hur länge bär sig trafiken? Jag undrar där springades runt centrala Kil. Hur ser Kils framtid ut?
 
Hjärnan fungerar så bra när jag springer. Tankarna flödar fritt, hittar sina länkar. Minns ett pass jag sprang för länge sedan med Jan Hagelbrand, då en av Sveriges bästa hinderlöpare, och Christer Skoog, duktig löpare och orienterare från Kil. Vi sprang från Karlstad till Kil och Sannerudsvallen och de var mycket bättre än mig men jag hängde med ända fram och kände mig som en riktig löpare. Ett av de där ögonblicken i livet där jag insåg nåt om mig själv och min gåva, och det hände i Kil, det passet och det där 800 metersloppet i Kil av alla ställen. Nog finns det perspektiv på Kil.  Ett helt annat sådant ögonblick inträffade i Idre en sen decemberkväll när jag på skidor åkte ifrån Jerker Axelsson från Hellas och Bottnaryd, men det är en helt annan historia och har inget med Kil att göra.
 
 
Bild 1: Tallest Man On Earth, Gröna Lund, Stockholm (Foto: Åke Svensson)
Bild 2: Oskar Linnros med band, Putte i Parken, Karlstad (Foto: Åke Svensson)
 
Nu är det gjort. Nyrakad och med några stänk av Mennen Green Tonic studerar jag resultat i spegeln och drar in dofterna. Tycker nog att jag minns en skarpare doft, friskare, inte så söt men visst känns Mennen igen. Frågan är om mannen i spegeln känns igen. Försöker få fram bilden av mig själv för 37 år sedan. Tror att kädstilen var densamma, jeansskjorta var jag förtjust i då som nu, håret var nog lite längre och fårorna färre. Känns som om jag hållt stilen lite bättre än Mennen. Det gröna innehållet i flaska är inte lika illgrönt längre men det upplyses om 53 procent alkohol, inte illa, lär funka bra i husapotektet, utvärtes. Kanske är det så med mannen också, att även han slipats av lite, bleknat lite i färgen, inte är lika vass längre och bra är nog det. Men, och det är viktigt, den gröna färgen har jag inte tappat och den har inte bleknat med åren. Hjärtat klappar fortfarande grönt och vitt och Hammarby har blivit en del av min identitet. Så det så.