Glittrande och ljuv som sommarvinden över sjön. Isande kall som smältvattnet utför fjällets sluttningar om våren. Svart som natten över tjärnens mörka vatten. Dårdansen med dig fröken Gränslinje tog ett år av mitt liv och till slut fick jag rädda mig själv med ett snitt av min vassaste kniv.

I oktobernatten stod du liten och rädd och bad mig stanna bara för att en dag senare sitta högt på din tron och hånle och skratta falskt och kallt åt mina försök att rädda dig undan dig själv. I veckor höll du dig oanträffbar för att sen ringa och vädja om värme och närhet. Vi flög högt i en virvelvind av känslor, en tromb som drog fram längs  stränder och över skogar och svepte med allt och alla . Vi sprang långt och fort i en berusande, förtjusande takt och hittade stunder av absolut närvaro som fick mig att stanna för länge och hoppas och tro. Nu förstår jag allt men då var allt bara ett förtvivlat sprattlande i ditt nät av känslomässig spindelväv som du så skickligt spann omkring mig.

Allt jag byggt rev du effektivt ned bara för att bygga din egen tron högre och högre. Så blev och är du också fången där med dig själv och dina brustna relationer och stora ideal, fången i din ensamhet, vilsen i din snåriga skog av liten och stor och drömmar om stora ovationer.
Nu har drygt två år gått sen jag räddade mig själv, skar mig loss från dig, bröt alla banden och gav dig kalla handen.  Nu kan jag berätta min historia, nu läker äntligen såren dansen med dåren.