Det här var sommaren när alla de stora tankarna om min framtid skulle tänkas. Det här var sommaren när alla stora beslut skulle tas. Av det blev det inte mycket. Det blev en massa träning istället, ensamma pass där inte mycket blev tänkt men mycket blev väl genomfört, ända till idag. Idag kom sommarens första urballningspass, men det är kanske inte är så konstigt när kalender börjar rulla mot 40 träningstimmar och kroppen är på sitt femtitredje.
 
Sommaren gick fort. Minns knappt något. Minnen fastnar inte lika bra när det inte kan hängas upp på en familj och allt som händer i det livet. Ensam blir inte mycket gjort och inte mycket fastnar, i alla fall inte på samma sätt som förr. Det är väl det alla äldre säger, tiden går så fort. Jag har mest gått och skrotat, målat, fiskat för lite, varit på festival, plockat en massa hjortron, hälsat på hemmavid, gått stilla promenader här och där i sommarkvällen.
 
Kanske har jag tänkt ändå? Kanske har i allt görande ändå formats en vag idé om en ny framtid? Det slog mig häromdagen mitt på ett fält på Södertörn att jag längtar hem, hem just till den sortens terräng, de stora bergen, hällmarkerna, tallskogen uppe på bergen. Kom inte iväg ut i skärgården den här gången heller men en sväng i Vättern blev det. Kanske gav det en hint också? Börjat kika på båt, längtar ut på vattnen.
 
Men vad minns jag egentligen av min sommar? Den gick fort och var varm och det blev inget badat för det är ju en social aktivitet och ensamma dopp lockar inte (dessutom är det riskfyllt för ensamstående medelålders män). Det jag minns allra bäst är alla träningspass, noga bokförda och mycket fokuserat genomförda. Ett träningsprogram gav som så många gånger förr strukturen i mitt liv, dagens pass dagens mål och resten mest ett tidsfördriv. Ett tidsfördriv som bara lämnar hastigt bleknande minnen.
 
Kanske är det ändå sommarens stora insikt och beslut, livet måste bli mer minnesvärt. Tiden får inte bara rinna iväg, minneslöst. Det är hög tid att att börja ta reda på livet, medans tid är.
Vi börjar vi Källtorpssjön, snuddar vid Dammtorpssjön och sen Söderbysjön. På toppen av backen efter tre kilometer kan vi ana Ulvsjön och sen dyker Källtorpssjön upp igen. Vi är ute på "sjömilen".
 
Under vägen och in bland grusåsarna, strax glimtar Sandasjön mellan trädstammarna till höger om stigen. En tung klättring upp på nästa ås och sen glittrar Strålsjön vid foten av utförslöpan. I nästa branta stigning upp på åsen som leder ända ut till Saltsjöbaden och Erstavikens klippor passarar vi Sandasjön en andra gång. Stigen är stenig och dammig och flygsanden så mjuk som mjöl. Det doftar gott av tall och sand med friska stråk av myr och vatten från de sjöar vi passerar.
 
Gröna handmålade markeringar leder oss genom Nackareservatet och efter en dryg timme är vi tillbaka vid Hellasgården vid Källtorpssjöns strand. 12 km utlovades men trots en extra slinga stannar båda våra GPS-klockor på 11.5 km och den mil som sägs vara en mil kan knappast vara mer än 8 km och de utlovade 12 knappast fler än 10.5. Men det gör inget alls.
 
Den här banan är den jag alltid längtar till, den där allt började och kanske är det alltid här jag springer, oavsett var jag springer mina pass. Milen vid Hellas är milarnas mil, oavsett hur lång den nu är. Och kanske kan det kallas Sjömilen i fortsättningen? Vet ingen milbana som passerar så många sjöar.
Nej, jag borde skriva nåt på riktigt. Sluta med terapitexterna och nostalgin. Skriva nåt på riktigt. Skriva nåt viktigt, något av vikt. Skriva nåt riktigt viktigt. Imorgon, kanske.