Minns du kära syster när jag var Datte och du var Diddi.
Minns du syster, minns du det än.

Vi ler våra allra bästa leenden på fotot i svart-vitt, taget i atelje Walin i Kärrtorps centrum.
Året är 1963 och jag har tidsenlig pikétröja och du en smårutig klänning och ett guldhjärta i kejda runt halsen. Jag är tre och du är ett och jag minns inte så mycket av den där tiden. Svaga minnen bara av dig i vagnen,  jag stolt tror jag och vill visa dig för alla som kommer på besök eller besöks. Minns inget vad vi lekte eller gjorde, bara sånt jag sett på bild och kanske gjort till egna minnen. Vi åkte till Danmark vet jag och jag har ett vagt minne av olikfärgade muggar som gick att stapla till ett torn. Dom tycket vi om att leka med. På torpet fanns en sandlåda och en uttjänt gjutjärnsspis som vi brukade baka kakor i. Sen byggde pappa en lekstuga och jag en koja och där någonstans började väl våra vägar skiljas åt. Sen kom skolan, musiken och sången, orkestern för mig och kören för dig och din bästis Kristina vars brorsa Tomas var min kompis i några år. Nu är allt annorlunda för både dom och oss. Tomas är VD på Bonniers, Kristina har lämnat både politiken och alkoholen bakom sig, tänk hur det kan gå.

En gång var vi Datte och Diddi du och jag, bror och syster i 60-talets idylliska förortsliv med mjölkaffär och Swiz marängfabrik där vi köpte kassar med kross för en krona och för evigt lärde oss älska marängswiss.  Där lärde du dig gå och jag byggde nog upp min uthållighet av att knata där bredvid på promenaderna till Björkhagens centrum och barnavårdscentralen.  Vi fick sex år där i Björkhagen på Malmövägen 38, sex år av lägenhetsliv och lek hemma på vår gata i stan där Stina i Saltkråkan faktiskt bodde och gjorde oss sällskap i lekparken. Flytten gick sen till Enskede och redan då var vi tre och sen ganska snart fyra. Datte och Diddi blev kvar i Björkhagen tror jag. Kanske går dom där än och äter maränger, badar i Nytorpsbadet, åker tefat och kälke och åker med mamma till systugan, köper skor i kartong på Skobell och hälsar på morbror Hasse på NK.

Nu är vi upptagna av trampandet av livets stig. Men om du läser det här i en bok nånstans då vet du vem jag skrev det här till och då vet du också vad det är jag vill.
Jag är unik. Efter fem veckors semester på hemmaplan och otaliga turer till det stora köpcentrat väster om stan och några andra studiebesök i Semestersvenskens vardag känner jag mig verkligen unik, udda och inte alls som andra.
Jag är nämligen en svensk man som både till vardags och i synnerhet under semestern:
  • byter om innan jag åker och handlar och slafsar inte in någonstans som jag nyss gick hemma i trädgården
  • saknar helt tatueringar på armar och ben, har bara dom ärr som livet givit
  • försöker tillämpa någon form av trafikregler i gångarna i butikerna
  • proppar inte igen entréer med min barnvagn, kundvagn eller med mina bekanta från campingen
  • tittar inte på Lotta på Liseberg
  • köper inte tre påse-låda-viner och ett flak Sofiero på lördagseftermiddagen
  • grillar inte så fort solen skiner en eftermiddag
  • tränar nästan varje dag i någon form
  • läser flera böcker, ser film och skriver blogg
  • tycker om att läsa barnböcker
  • gnäller inte på vädret och gillar regn
  • längtar alltid efter hösten, sommaren är hysterisk och överskattad
  • lyssnar till både Frank Sinatra och Son Volt, på samma dag
  • byter gärna en TV-kväll mot en långpromenad
Den här sommaren har verkligen fått mig att inse hur annorlunda jag är som inte gör allt det där man borde. Undrar hur det blev så, hur blev jag det orginal jag är? Ser en dokumentär från Brunnsberg i Dalarna och skrattar när jag ser att den är textad. Den där varianten av älvdalska är bekant och inte alls svår, varken den eller Lima-målet, hälsingsskan eller nån annan dialekt jag bär nära mig. Sån blev jag av min livsresa från söderförort till Värmlandsskogarna. Från mitt älskade lekberg Skepparkrans berg i Björkhagen till betydelseplatser som Alsterdalen, Hovfjället och Tvättstôga vid Brockens strand.

En resa i skogar och spår, längs färdvägar vida med möten som stannat kvar för evigt och format mig till den jag är. Möten med människor, riktiga människor, långt från dom Semestersvenskar jag ser när jag sitter där en lördagsförmiddag i köpcentret och bar undrande över allt och ingenting och ett ord som helt osökt kommer fladdrande är folkhemmet. Var tog det vägen?

Klockan är kvart i sex på lördagsmorgonen och Sommarro Links kullar ligger behagfullt utsträckta i de silvergrå morgondimmestråken. Över Hammarö ljusnar himlen sakta och några kanadagäss skriker olycksbådande i fjärran.
Jag peggar upp och skickar iväg bollen rakt in i dimman. Finns ingen boll att se efter, bara att lita på hörseln. Två lätta, dova knackningar i fairway berättar om lycklig landning, men var?

Att spela golf vid den här tiden på dygnet har sin särskilda tjusning. Gräset är daggvått, vinden har ännu inte börjat vina in från sydväst och på greenerna lämnar bollen exakta besked om rätt eller fel linje. Ett snyggt Z syns på ettans green när jag puttat förbi hålet två gånger och sen i koppen.

Den fuktvarma augustigryningen har bara en nackdel. Miljarder med mygg påminner oss om att vi vandrar i deltaland och så fort vi är i närheten av minsta buske attackerar en grå svärm all hud som finns. Trots djungelolja och US-stiftet är det svårt att freda sig, översvämningsmyggorna attackerar rakt igenom tröjan i sin jakt på blod.

Efter nån timme lättar dimman och en del av magin flyr i takt med dagsljusets ankomst. Om några timmar är banan full med folk, solen skiner och vinden ligger på från Hammarösjön. Nu i skogsridån mot älven kommer två rådjur försiktigt klivande. En brun kärrhök seglar över älven på morgonjakt. Det är en ljuvlig sensommorgon och Sommaro Links kullar vrider sig lättjefullt i morgonsolens första strålar.