Rullar iväg på inlines i mellanrummet mellan vinter och vår. Stekande sol, issörja på sjön och snödrivor i diket. Damm på banan gör fästet förrädiskt. Vinden i ryggen som vanligt, det blir en tung retur det vet jag redan men vad gör det när allt känns så lätt och våren är i antågande.

Det är något alldeleles speciellt med vårens första inlinespass. Rytmen, balansen, flytet och sen ryggen som skriker av smärta trots vinterns skidåkning. Helt andra muskelgrupper är i farten, det är helt klart. Ganska snart kommer dock den där känslan av att vara ett med naturen, det rytmiska ljudet från skridskoskären och lagrens surrande, fartvinden, dofterna av mylla och gödsel, nyvakna surrande fän som studsar mot hjälm och glasögon, förvånade cyklister som passeras längs vägen. Efter en stund är det lätt att få in känslan av att åka tåg och det är ju en gammal banvall jag rullar fram på och dikesrenar och omgivningar minner fortfarande om att här pågick näringsverksamhet. Gamla stationshus, banvaktarstugor, rostiga skyltar, överblivna syllar, en bit räls där i dikesrenen. Ibland är banan flera meter över omgivningen och för en stund kommer tankar på vad som skulle hända vi ett felskär, det är inte direkt rensat från farligheter och fallet är långt och fullt av vassa stenar, järntråd och taggtråd. 
Sådana tankar passerar dock snabbt, det är helt enkelt för bra och för vackert för att sådant ska få fäste. Hemvägen är tyngre. Vinden ligger på från sydväst och ryggen skriker. En tävlingscyklist blir min räddning. I lä bakom hans bakhjul blir hemresa relativt bekväm, får slita för att hålla hjul och farten är hög men det ska den ju vara på vårens första pass. Fartens tjusning och tankens frihet, den finns på NKLJ mellan Karlstad och Forshaga. Och till sommaren blir turerna längre. Ända till Uddeholm ska vi, jag och mina Rexton fem-hjulingar. 
Cyklar årets första pass en ljummen långfredag. Nästan vindstilla och det rullar lätt genom förorternas villaområden. Villa efter villa efter villa. Alla lika. Lilformade hus på likformade gator. Platt som en pannkaka och nästan alla gator raka. Bilar på uppfarten, mellanklassbilar, stora bilar. Stenläggningar, påskfjädrar i busken, ansade rabatter. Likformigt och enformigt.

Ibland inslag av en slags maplacerad modernism. Stål, ädeträ., runda fönster och fönster på trekvart, BMW istället för Volvo, puts istället för stående panel. Plötlsigt känner jag doften av medelklass. De osar redan. Sen ser jag honom. Solbränd, vit skjorta, ett glas rött på ädelträbordet och en handen på gasolgrillen. Det ska grillas. Snart en grill till, och en till. Bara män. Kan nån förklara för mig varför alla kvinnor står inne vid spisen denna långfredag och vad alla dessa medklassmän gör ute vid grillen sippandes på sitt röda vin vändades på sin grillkryddade fläskkarré. Känns väldigt amerikanskt, väldigt långt från jämställdhet och väldigt långt från en vanlig svensk långfredag, eller så är det precis det det är. Den nya svenska långfredagen osar grillad fläskkarré och välbeställd medelklass. Själv rullar jag hem till sill, räkor och köttbullar och känner mig väldigt gammaldags och omodern.
Har du prövat att downshifta lite inför påskhelgen? Kanske dags för dagens powerwalk? Du har väl köpt nya walkingskor? Eller kanske runningskor för ett pronationslöpsteg?
Åhh, vad trött jag blir på allt det där. Nya ord på gamla grejer, eller hur? Koppla av och ta en långpromenad i promenadskor kanske kan vara ett alternativ? Eller springa en sväng i löparskorna?


Jag blr inte bara trött, jag blir faktiskt förbannad. Många låter sig luras av allt det där. Luras att tro att det är nåt mystiskt som man inte begriper utan behöver rådgivning, särskilda ställe och särskilda prylar för. Allting är riggat för att göra dig beroende, skapa ett behov som det går att ta betalt för, rejält betalt dessutom. Skidgång hette det när jag i slutet av 60-talet gick i skogen med skidstavar av trä. Det var innan rullskidornas genombrott och dåtidens effektivaste skidnära barmarksträning. Det är det fortfarande och en huvdkomponent i träningen för elitskidåkare. Att sen läkaren och skidentusiasten Ola Wessmark i Karlstad kom på att det botade svåra ryggsmärtor att kliva runt i skogen med stavar var ju naturligt, men att vad hände sen? Det blev buisness såklart. Idag kliver massor av damer i alla åldrar omkring med stavar, eller bär på stavar ska jag väl säga, på platta marken, helst på asfalt. Träningseffekten är noll och ingenting, närmast negativ eftersom balansen och musklerna i fotleder och ben påverkas negativt. Balansen och styrkan blir sämre och det blir till slut svårt att gå utan att stödja sig på stavar. Så fel det kan bli, så helfel och så totallurade alla är. Vill man höja träningseffekten vore det bättre med ett par lätta hantlar i händerna och rejält driv i steget, eller kanske en viktväst. Stavarnas enda effekt är negativ rent fysisk men såklart mentalt positivt, det känns bra att vara inne och bra att göra som alla andra.

Läser också skokataloger från dom stora kedjorna. Överallt står det som skor för ett "pronationslöpsteg". Vad är det? Pronering är en naturlig rörelse hos benet/foten för att dämpa stöten när foten träffar marken. Alla pronerar mer eller mindre. Överpronation heter det när foten faller lite för mycket inåt i landningen, supinering är motsatsen, överdriven utåtrotation och landning på fotens utsida. Skor för supinerare tar butikerna inte in för det är bara vi som kan springa som löper den risken, landar på framfoten och behöver mycket dämpning fram. Vi är diskriminerade i skodjungeln.
Kompensation för överpronering kräver som regel både särskilda formgjutna inlägg och rätt sko. Alla andra kan springa i vilken sko som helst, men då blir ju kanske inte försäljningen i samma volym. Har det senaste veckorna hör ett antal säljare sväva ut i det mest fantasifulla historier för att fälla en kund. Redan från början har det bestämt sig för att sälja på kunden en av de dyrare skorna och sorterar med mumbo jumob-argument bort alla alternativ. Kvar står en hellurad kund som i och för sig får med sig hem en bra sko men oftast på en nivå klart över behovet. Tro aldrig att säljaren är din vän. I en helig allians mellan tillverkare, grossister och detaljister är det redan bestämt vad som ska vara volymskor och vad som ska vara udda. Du leds i fållan om du inte är på din vakt.

Det där sista är det riktigt farliga. Att inte ifrågasätta och tänka lite utanför lådan. Det är det som gör att vi har det som vi har det. Alla springer i samma fålla, ingen ifrågasätter, inte ens det som känns helt fel. Bäst att vara som alla andra, bekvämast så. Sån blir aldrig jag. Det gäller att ligga före, hela tiden tänka utanför lådan, ifrågsätta och pröva sig själv, sin vanor, rutiner, slänga bort dåligt och fel, ersätta med nytt. Hela tiden hålla packningen lätt och ändamålsenlig.

Förresten, apporpå nya ord på gamla grejer - varför heter ett helsvenskt öl för påsken Eastern Ale och inte Påsköl? Vad kommer härnäst -  Eastern must?