Guldgula löv fladdrar över Edsgatan där mina rullskidor far fram, vita och heta

Vem jag är och vart jag ska tycks ingen vilja veta

Paret med hunden, flickan med paraplyet och mannen med cykeln, alla är vi upptagna av Edsgatans skönhet, en söndagsförmiddag i frid helt fri från gruffel

Klädda för hösten i allvädersdressen kör vi alla från stressen i The Edsgatan Shuffle
Det är hit jag längtar när jag är skadad. Hit till femman på Norra Sörmon. Idag är det bara sju grader varmt, lite blåsigt och blött efter nattens regn. Underlaget är perfekt, hälften barr och hälften sand och sådär perfekt fjädrande som bara den mixen kan erbjuda. Perfekt också för mina nyligen återställda hälsenor.

Jag öppnar lite lugnt och hoppas att värmen ska komma i kroppen. Det är kallt om händerna och det droppar kallt vatten från tallarna som kantar spåret. I stigningen på den andra kilometern kommer värmen och med den kommer korparna. Lätet är omisskännligt och kroppen fylls inte bara av värmen från ansträngningen i backen, även lyckovärme far genom kroppen. På krönet bara ett tiota meter bort på en låg tallgren sitter en stor svartblänkande korp och tittar nyfiket på mig.

Redan som barn lärde jag mig härma korpens läte och efter åtskilliga möten med korp, stunder av förtroliga samtal vet jag hur konversationen ska föras. Jag sätter händerna till munnen och kraxar ett doft Hallå, Hallå. Svaret kommer direkt. Hallå, vem där? Sen ett Hallå till och sen lyfter min vän till en tall lite längre bort, tittar på mig igen och brister sen ut i något som låter som ett kluckande skratt. Jamenhallå nu ser jag ju, du är människa, inte korp men okej, jag hänger med dig runt.

Jag fortsätter min tur och längs hela spåret runt följer korpen mig. Korsar spåret, glidflyger över hygget och genar elegant mellan kilometer tre och fyra. Genar sen från fyra till sex och kraxar glatt när vi ses igen.
Tillbaka vid bilen efter enmiltur är känslan mäktig. Att ha sällskap av skogens flygande Kloker är få förunnat. Tack för turen Kloker, kraxar jag förnöjt innan jag lämnar Sörmon för dagen.
Tänkte skriva idag. Skriva nåt. Läste en krönika, sen en blogg och sen blev inget skrivet. Ibland väger orden så lätt. Väger inget alls, inte som när jag läste Kristian Gidlunds blogg dit jag kom efter att ha läst Per Bjurmans spalt.
Efter det vägde mina tänkta ord och meningar inget alls, ville inte falla på plats, flög iväg tilsammans med tankarna. Kvar stannade bara Kristians ord. Kvar är orden, kvar på jorden blir orden. Kristian far kanske iväg från oss, kanske. Kvar stannar orden. Här på jorden. Kvar blir orden, det är det vi lämnar efter oss. Det och minnet av våra ord. Så skriv nåt, skriv medans tid är. Skriv så nåt blir kvar, vi är alla på väg nån annanstans.