Det tog 29 år att bli färdig i Fädrens spår. Från debuten 1981 till tionde loppet den 1 mars 2010 har jag levt med Vasaloppet vid min sida, som ett möjligt mål varje snörikt år, som en hopplös dröm varje snöfattig vinter. Nu är det färdigåkt. Tio lopp får räcka för min del.
Öppet spår blev finalen och det är inget att skriva hem om. En avslagen, kylslagen och vindpinad resa i snöyra och ensamhet mot Mora. Inget av det som skapar magin kring Vasaloppet finns i Öppet spår. Det kändes bara fattigt och tomt och som förmodat fanns inte heller gnistan där, motivationen att plåga sig blåste bort i vinden och frånvaron av konkurrenter och medåkare som kunnat dela bördan mot Mora. Nu blev det bara ett ensam gnetande i "potatismjölssnö" och inga känslor alls bubblade upp vi målgång. Efteråt inte heller någon direkt trötthet, bara tomhet. Kanske kom lite av det som jag hade hoppats på under hemresan från Dalarna, genom ett soldränkt, snötyngt vinterlandskap. Där spolades plötlisgt hela bandet upp, känslor från förr, lopp som åkts, glädetårar och besvikelser. Med Eagles i CD-spelare komponerades ett mäktigt slutakord under 20-mila färden hem. Kändes mig både sorgsen och glad, tacksam över en sån rik karriär, ett sådant rikt idrottsliv fyllt av upplevelser och vänner för livet. Från starten på träskidor, till plast och kolfiber, skejt och sprint, skidskytte, skidorientering, skidfälttävlan - jag har gjort allt, prövat allt och fått framgång i allt jag prövat. I prisskåpet finns inget VM-guld och ingen medalj från OS, dit räckte inte förmågan riktigt och kanske hade jag också lite otur, hamnade i övergångar inom mina idrotter som jag inte kunde göra något åt. Kanske lika bra det, hade inte velat vara en Mattias Nilsson eller David Ekholm ändå, då är jag mer nöjd min mångsidighet i flera olika grenar, sommar och vinter. Finns ingen vad jag vet som varit på toppen i så många grenar under så lång tid. Så blev mitt idrottsliv, min karriär om man så vill. Nu tar jag sats mot andra mål i livet.
Öppet spår blev finalen och det är inget att skriva hem om. En avslagen, kylslagen och vindpinad resa i snöyra och ensamhet mot Mora. Inget av det som skapar magin kring Vasaloppet finns i Öppet spår. Det kändes bara fattigt och tomt och som förmodat fanns inte heller gnistan där, motivationen att plåga sig blåste bort i vinden och frånvaron av konkurrenter och medåkare som kunnat dela bördan mot Mora. Nu blev det bara ett ensam gnetande i "potatismjölssnö" och inga känslor alls bubblade upp vi målgång. Efteråt inte heller någon direkt trötthet, bara tomhet. Kanske kom lite av det som jag hade hoppats på under hemresan från Dalarna, genom ett soldränkt, snötyngt vinterlandskap. Där spolades plötlisgt hela bandet upp, känslor från förr, lopp som åkts, glädetårar och besvikelser. Med Eagles i CD-spelare komponerades ett mäktigt slutakord under 20-mila färden hem. Kändes mig både sorgsen och glad, tacksam över en sån rik karriär, ett sådant rikt idrottsliv fyllt av upplevelser och vänner för livet. Från starten på träskidor, till plast och kolfiber, skejt och sprint, skidskytte, skidorientering, skidfälttävlan - jag har gjort allt, prövat allt och fått framgång i allt jag prövat. I prisskåpet finns inget VM-guld och ingen medalj från OS, dit räckte inte förmågan riktigt och kanske hade jag också lite otur, hamnade i övergångar inom mina idrotter som jag inte kunde göra något åt. Kanske lika bra det, hade inte velat vara en Mattias Nilsson eller David Ekholm ändå, då är jag mer nöjd min mångsidighet i flera olika grenar, sommar och vinter. Finns ingen vad jag vet som varit på toppen i så många grenar under så lång tid. Så blev mitt idrottsliv, min karriär om man så vill. Nu tar jag sats mot andra mål i livet.
