Min första bil var en vit Saab V4 med tvåtums rallyavgasssytem och svarta sporstripes. BMB 466 stod det på registreringsskylten, bensinen kostade 2.50 litern och dom värmländska grusvägarna ville aldrig slut.
Kolla här i SVT Sportens Stopptid så förstår du varför det blev en V4. Stig Blomqvist och Per Eklund körde V4 lika lätt och rytmiskt som Thomas Magnusson åkte skidor. Och jag försökte ta efter alla tre med blandat resultat. Vintern 1978 tändes mitt motorsportintresse på allvar. Och senare på sommaren satt jag i skolan och grät i min svarta John Player Special-skjorta. Ronnie Petersons liv släcktes brutalt i första kurvan på Monza i Italien. Ronnie åkte F1 med precis samma elegans och kraftfullhet som mina andra hjältar. I sommar är det ett minnesrace på Anderstorp i Småland och samtidigt öppnas Ronnies museum i Örebro. Två höjdpunkter att se fram emot.
Plötsligt är bilderna där en kväll på TV. Skid-VM i Falun 1974. Kraftfullt och samtidigt fjäderlätt flyger Thomas Magnusson mot VM-guld på 30 km. Det är en historisk dag och en lika omvälvande tidpunkt som när Janne Boklöv mer än 10 år senare plötsligt lämnar hoppkanten med skidorna i ett V. I VM 1974 klev den nya tiden skidåkning fram. Magnusson satsade på plastskidor som det hette på den tiden. En chansning som gick hem i blötföret. Kneissel Superstar VM, blågula skidor som alla skulle ha under fötterna säsongen därpå, även jag.

Med Thomas Magnusson tog skidåkningen ett stort steg framåt. Mängdträningen gjorde entré liksom stakåkningen. "Magnus" vann sitt guld med stavar av mjuk aluminium men redan säsongen därpå kom styvare rör av glasfiber och kolfiber. Svenska Moon från Malung var snabbt med på noterna men det var si och så med hållbarheten i början. Thomas och Sven-Åke Lundbäck bildade ett radarpar som svensk skidåkning därefter aldrig sett maken till. En nära vänskap i träning och tävling, stenhård träning men också lek. Nisse och Sven-Gunnar Pärlemo kallade dom sig och drev med kompisar och media.

Till OS 1976 var Thomas i kanonform men dagen före invigningsdistansen 30 km fick han beskedet att hans pappa gått bort. Tomas åkte hem och kom inte tillbaka. 1978 på VM i Lathis gjorde han sin sista uppvisning, övertalad mer eller mindre av Sven-Åke spetsade "Magnus" formen till stafetten. Resten är idrottshistoria. För mig personligen det största idrottsögonblicket jag upplevt. Rycket. Det fullkomligt sanslösa rycket i backen bredvid hoppbacken. Och lurpassande innan dess. Den totala triumfen regisserad av Sven-Åke och genomförd av Thomas. VM guld i staffett och sen var karriären över för Thomas del. Motivationen var borta.

För mig var VM 1974 livsavgörande. Det var då lågan tändes för längdskidåkning och det var Thomas som tände den. 1976 blev drömmen sann och mitt liv bytte spår. Blir påmind om detta en regnig februarikväll 2008, den varmaste vintern sen 1700-talets mitt då mätningarna började. Det där lätta, kraftfulla., till synes utan ansträngning. Finns ingen vackrare rörelse inom idrotten. Och jag är fortfarande fast i jakten på den känslan, på flytet, kontrollen och närvarokänslan.
Känns inte så lätt att ladda för ännu ett Vasalopp mitt i vårvärmen. Åkte Skinnarloppet igår barärmad och utan mössa i 7-8 graders värme. Aldrig upplevt något liknande. Känns hemskt att en behöva tänka på att det kan bli samma före om två veckor. Hur laddar man för sånt? Jag vet inte. Jag jobbar med ett upplevelsemål. Att det ska kännas roligt, att jag ska se mig omkring och njuta. Prata med folk i spåret. Käka ordentligt vid kontrollerna och ha det bra. Allt det där jag inte hunnit med när jag tävlat och slitit för placeringar och tider. Inbillar mig så gott det går att det ska leda till att det ändå går rätt fort och avslappnat. Att den stora skidåkningen, drivet som jag har i steget ska komma av sig själv när jag släppet fokus på prestationen.  Vårvärme och klisterföre är en gammal favorit. Vi får se hur det lyckas.