Plötsligt dyker den upp, tanken på slutet. Tanken på att det kanske faktiskt en dag tar slut, att kroppen inte längre klarar av träningen, att motivationen sinar i takt med att vintrarna försvinner eller i alla fall blir allt kortare och allt opålitligare.
Jag kan inte tänka mig livet utan det här livet. Det blir alldeles tomt när jag försöker tänka på ett liv utan en garderob med träningskläder, en skohylla fylld av träningsskor och skidpjäxor, rullskidor och skidor i garaget. Ute nästan varje dag med en tanke i huvudet, en dröm, en känsla, ett behov. Att vara där, i rörelsen, att känna att jag behärskar den, löpsteget, dubbelstakningen, skejten. Att hela tiden vilja ta det lite längre, åka lite bättre, springa lite - ja inte fortare, men bättre rent tekniskt.
Strax innan sexti snart. Så länge trodde jag inte drömmen skulle hålla sig vid liv. Fasta å andra sidan tänkte jag inte då heller på att det skulle finnas ett alternativ, ett liv utan det här livet. Väskan, skidfodralet, planeringen, passen, prylarna, prestationen, passionen. Och det finns det ju inte heller. När det här tar slut då är det slut. Min polare Inka kör H75 på Veteran-SM, fortfarande på hugget. Och jag minns dem allihop från min barndom, gubbarna som man försökte åka ifrån, de som redan då var plus sjutti med en ryggsäck full av medaljer och erfarenhet. De som berättade berättelserna som vi fastnade i. Om långa tävlingar, skidorientering på natten, stakning på väg, hopp över gärdesgårdar med skidorna på. Sånt satte sig djupt, och det sitter där än. Sitter där för livet.
Då gör det inte så mycket att det är +5 grader och regnar i februari 2019 och drömmen får hållas vid liv genom att sniffa på en Rode Nera eller prova skejtpjäxorna i köket och fundera på ett rullskidpass imorgon. Skidor är livet. Mitt liv.
Kommentera