Går fredag idag. Det duggregnar i mitten av februari. Fredagen den trettonde dessutom, tvi tvi...
P1 mal på om Grekland och Ukraina och om minusräntan.
Katten vill ut och blir kvar ute. Hon tror nog att det är vår, redan.
Snuvan sitter i för andra veckan. Blir inget skidlopp den här helgen heller.
Skänkt en tusenlapp nu till fattiga skidklubbar.
Snart VM också. På sporttemplet i köpcentrat intill här rear man redan souvenirerna.
Man undrar hur det ska bli i Falun. Åker inte dit. Klarar inte av det, ligger mig för nära. Ska heja på Johan, det är det enda jag bryr mig om. Enslingen från Västerås, skidlandslagets Jack Reacher.
Less på sportsändningarna och alla analyser och all självupptagenhet. Åkarna reducerade till dokusåpakändisar. Snack, snack och noll fokus på själva prestationen. Trist. Slår av, slår ifrån mig. Längtar ut och bort.
Låt det blir vår nu, och sommar. Så har jag aldrig tänkt förut mitt i vintern. Ny tanke i nytt liv.
En natt här i veckan drömde jag om skidbindningar. Mindes dem allihopa. Från Mora-Nisses Y-bindning till Salomon RC2. Här är historien om ett skidliv på tå.
 
Det började med Mora-Nisses Y-bindning. En bred aluminumplåt med tre piggar i, en lång bygel fäst i ett beslag med tre hack. Knepigt att få in skons tre små hål i det tre piggarna, det minns jag och ännu knpeigare att orka trycka fast bygeln. För att lossa var man tvungen att trycka till lite och samtidigt pilla till den lilla haken. Det där var svårt med alltid stelfrusna fingrar och lika stelfrusna tår. Allt var så tunt på den tiden, skinnet i handskar och skor skyddade inget mot kylan.
 
Den där Y-bindningen utvecklades sakta och den lilla haken blev en integrerad del i bindningen. Den blev lättare att öppna då man kunde trycka ned bygeln med staven och skorna fick sulor av plats istället för läder. I lädersulorna slog vi in små skoningar av metall i hål som vi borrade själva. På platssulorna var hålen redan fixade vid köp.
 
Den stora förändringen kom med Adidas som till VM 1976 släpte sin sko med tunga och bindning med sprintar. Bindningen var lika smal som skidan. Fästanordning var en sprint med en gummirem. Sprinten skulle efter att skons tunga förts in i bindningen föras genom ett litet hål längst ut på tungan. Sen säkrades allt med att gummibandet låstes i en pigg ovanpå bindningen. Det där blev snabbt fiasko. Ryssarna filade tunga tunnare redan på VM och den gick av under något lopp. Det var svårt att få igenom sprinten i sulan och hopplöst att hålla reda på dem innan start. 
 
Adidas fick snabbt konkurrens. Franska Salomon kom med sin lösning och den gamla nordiska bindningen gjordes om till nya nordiska normen, NNN. NNN innebar i praktiken att man krympte existerande nordiska bindningar med tre piggar med 50 procent utan att justera den tekniska lösningen. Skidsulorna anpassades och hålen för piggarn hamnade nu på en tunga ett par centimeter framför tån. Salomon gjorde i stort sett samma sak som Adidas men flyttade tungan från skidskon till bindningen och ersatte piggarna och sprinten med en stålbygel fäst i sulan.
 
Av de här lösningarna fungerade NNN bäst. Av Adidas och Salomon fick många hälseneproblem. Brytpunkten kom för långt fram och det blev svårt att få ned trycket i skidan. Trak från Schweiz kom med en variant på bindning enligt samma modell som NNN. Ett stort problem med NNN och Trak var att aluminumen gav med sig och bindningarna började glappa. Det kom snabbt fram mallar i trä som vi satte i bindningarna för att knacka dem raka igen. Den bäst lösningen kom dock norska Bergans med. De ersatte piggarna med en justerbar stålbygel som gick upp i sulan underifrån i två av tre hål och gjorde bindningen i plast. Det var med Bergans som Wassberg tog OS-guld 1980. Hans skidskor kom från finska Karhu.
 
Redan 1978 hade dock en till svensk bindning sett dagens ljus, Christer sprinter, uppfunnen av Christer Johansson, startman i stafetten -78 i Lahtis. Christer uppfann en variant på Adidas bindning med tillhörande egen sko. Fästanordningen var som en slags fjädrande råttfälla och blev aldrig någon framgång.
 
Karhu har jag nämnt. 1982 blev det VM-guld för Thomas Eriksson på Karhu. De inledde efter VM ett samarbete med Look och kom med en egen bindning i plast och en egen sulkonstruktion. Jag började min karrärr med nya bindningar med Trak, gick sen över till NNN och därefte till Bergans. 1983 började jag åka Look eftersom jag hade avtal med Karhu. Look var ett bra system och Karhus skidskor fantastiska, de bästa jag haft någonsin, de och norska Suveren.
 
Nån gång 83-84 kommer så de skor och bindningstyper vi känner idag, där fästpunkten är inflyttad där den ska vara, direkt under stortån. Vi är alltså tillbaka där Mora-Nisse började med sin Y-bindning även om man idag med fjädrande kuddar och den justerade fästpunkten kan få till ett ännu högre tryck rakt ned i skidan. Det i sin tur beror på att skidorna utvecklats och att banorna i dag är tuffare. Det springs mer på tå i branta stigningar helt enkelt och spannen är hårdare och kräver exaktare tryck i skidan. Generellt är alla skidskor bättre idag. Varmare och stabilare. Det vi hade 1965-1980 är inget att önska tillbaka, hu vad jag frusit om fötterna. Det jag kan se dock är en återgång mot allt tunnare och lättare skidskor. Gissar att vi snart har tillbaka låga modeller med minimalt med material, i alla fall på racingsidan.
 
På bidningssidan händer inte mycket. Systemet som finns idag med integrerade fästplattor och NNN-bindningar som fästs utan skruvar är här för att stanna. En skida ska inte ha skruvar i sig. Frågan är mest hur marknaden ska regleras, om NNN släpper in Salomon på samma fästplatta. Idag har de fabrikat som Salomon kontrollerar inga fästplattor (Atomic och Salomon). Salomon har bara släppt in en tillverkare av skor på sitt system, NNN har resten. Att byta system är en dyr affär för en åkare, varje bindning går på 700 kronor.
 
Summerar jag så har det varit en lång och spännande resa på tå genom skidlivet. System har kommit och gått. Frusna fötter har blivit ett minne blott. Känslan och kontakten med skidan är idag på topp om du använder de lättaste skorna och bindningarna. Det är bara synd att banorna vi åker går åt andra hållet. De blir enklare, mer stakning och allt mindre teknisk åkning. Inte konstigt alls att det till år kom en stakpjäxa för de som väljer att bara staka sig igenom skidlivet. Ett fattigt sådant om du frågar mig, känslan sitter i att smyga fram på tå, mjuk, snabbt och kraftfullt. Återkommer snart med bilder och  med nya kapitel. Nästa om stavar, från bambu till kolfiber och sagan om en liten fabrik från Moon i Malung och världens längsta kolfiberstavar.