En gång för länge sedan började jag skriva den här bloggen. Då var livet med fyllt av liv. Så plötsligt en dag blev det tomt. Nu står jag här i mitt eget modus vivendi.
Går i mina tomma rum och ser spåren av ett liv, såsom det levdes. Går i mina egna spår och lever livet, mest såsom det levdes. Backspegeln är stor och vindrutan krymper, så känns det i alla fall. Vissa dagar är det tvärtom. Det är ett riktigt modus vivendi, ett tillstånd före ett annat mer permanent tillstånd, ett slags undantagstillstånd enligt diplomatins strikta protokoll.
Modus Vivendi, Molngrabb! hette Ulf Lundells första diktsamling, eller samling, egentligen är det ju bara en enda lång dikt, tryckt på stencil av ett litet förlag i Bollnäs i en upplaga av 100 exemplar. Nu är det jag som är molngrabben, fast i mitt alldeles eget modus vivendi, mitt sätt att leva.
Samlar kraft nu för att bryta ny mark och lyfta blicken. Vägen framåt är fylld av äventyr och nya möten, nya människor och ny utmaningar och ett nytt liv. Vägen framåt är också en rad av svåra avsked, långsamma farväl eller hastiga och olustiga förluster av människor och platser som betytt och betyder mycket för mitt liv, mitt sätt att leva, såsom jag format levandet och som format mitt liv.
Det är tomt på övervåningen, ingen väska att snubbla på i hallen, inga träningskläder på golvet i vardagsrummet, ingen disk på disbänken och inga tomma glas på bordet. En ensam basketboll ligger övergiven på hallgolvet. Andra veckan i ett helt nytt och främmande liv att ta sig igenom. Och sen då, Molngrabb?
Kommentera