I det stora och det lilla bor livet. Det liksom slingrar sig fram mellan stora och små händelser. Det är lätt att fångas av det ena eller det andra. Att bli fullt upptagen av det stora, det därute, arbetslivet fullt av möten och viktiga beslut.
 
Eller fastna i det lilla, fylla dagarna med listor på rätt saker som ska köpas, rätt färger på tapeterna enligt den senaste inredningstidningen eller vem som är med vem enligt senaste skvallret på stan. Och därute faller regnet
 
Jag är upptagen av livet och levandet, att inte fastna i det ena eller det andra. Jag blir irriterad på den lokala värmländska politiken som enögt bara ser sig själv och det värmländska och helt missar sammanhangen, det lite större perspektivet. Jag blir störd när jag själv hamnar vid köksbordet och bara sitter och tänker på och letar efter saker som ska köpas, när jag ofrivilligt reduceras till en enbart konsumerande varelse.
 
Helt hopplös blir den politiska debatten inför valet när alla inser att vi måste byta färdväg, att vi är långt inne i konsumtionssamhällets återvändsgränd och måste backa ut men de enda som ser det kallas för flummare och idealister. Då blir jag både arg och frustrerad för jag sitter med svaren vid mitt skrivbord varje dag, svaren på hur det blir om vi inte slår full back idag. Och regnet det fortsätter att falla
 
Värmen, vattnet, torkan, matbristen, flyktingströmmarna som vi redan nu ser och inte vet hur vi ska möta. Nog nu i det stora och dags att vakna upp i det lilla. Samtidigt i mitt lilla liv. Stora steg och stora beslut. Passerat mitten för länge sedan nu. Dags att packa ihop och dra vidare mot nästa fas i livet, ålderdomens ungdom. Åldrande föräldrar, barnen på god väg ut i vuxenlivet, prövar vingarna, flaxar försiktigt och flyger allt längre utan mitt stöd, ändå vet jag att jag kommer att behövas där, länge än. Regn, regn.
 
Sitter i min exil och funderar på om den valde mig eller jag valde den, om det här huset är min frihet eller mitt fängelse och om det stora och det lilla i mitt liv. Ute faller regnet och jag blir stående på samma sätt som femåringen i mig kunde fastna i fönstret på torpet men blicken mot den stora eken, mot den stora gröna vattentunnan på hörnet som sakta fylldes med vatten. Står länge och tittar ut genom fönstret, nu mot den stora björken längst ned i trädgården. Eller är det eken? Tittat mormor, det regnar.

Kommentera

Publiceras ej