Jag bodde ett år av mitt liv i Umeå. Det var i början av 80-talet långt innan nätet och mobilerna tog över våra liv. Mitt skidliv var fortfarande ungt och jag levde som skidåkare och skidskytt, var helt uppe i mitt idrottande och älskade varje minut. Nu ser jag på SM från Gammlia i Umeå och minnen trillar fram i strid ström och hjärtat stinger till av nostalgi. Vilket lärorikt år det var, mitt Umeår.
Att det blev Umeå var en slump. Jag kämpade och slet för att komma in på GIH eller Bosön men alla dörrar var stängda och jag var desperat. Samtidigt stod jag med ett ben i varje läger, orienteringen och skidskyttet/längdåkningen. Hade bytt klubb till Ravinen och kommit med i ett riktigt elitgäng och det gick bra, jag blev snabbt en riktig bra orienterare men ändå lockade skidåkningen mer.
Via rykten och en klubbkompis fick jag nys om idrottspedagogiken vid Umeå Universitet och grep det sista halmstråt i drömmen om en idrottslärare/idrottskonsulent-gärning efter karriären. Eftersom ryktet gick ringde telefonen en kväll långt före mobilernas tid. Det var "Blomman", idag erkänd expert på SVT då en gammal klasskompis från skidgymnasiet och konkurrent i DM-spåren i Stockholm. "Blomman" hade en stor lägenhet på lut i Umeå och undrade om jag ville dela. Det passade perfekt och avgjorde valet av Umeå för min del.
Vi delade den där fyran på Schrinsvägen i Umeå intill älven och ett stenkast från universitetet och det kom att bli ett lärorikt och omtumlande år på många sätt. Utbildningen gav massor av nya kontakter och lärdomar från andra idrotter och att träna med Blomman och hans äldre bror Örjan eller Ubbe lärde jag mig saker om skidåkning jag inte visste förut. Än idag kan jag känna när jag åker att jag åker i Ubbes rytm och jag tror att åkare som Lars Håland också snodde tekniska detaljer från honom, en riktig elegant i skidspåren.
Sprang en hel höst i en stor mosse i Ersboda i sällskap med Sven-Erik Pajala, en av Sverige bästa längdåkare på den tiden och idag pappa till Magdalena i landslaget. 2-3 timmar i en myr var tufft men jag blev stark och hade inget val. Ischias gjorde att jag inte kunde springa på hårt underlag så myren blev min räddning.
Mycket av träningen förlades annars till Umåker vid travbanan, fina spår för löpning och ännu finare vintertid. Där och vid Röbäck intill byggde långt senare Per Elofsson upp sin karriär. Gammlia ligger mitt i stan och var lätt att nå för träning. Samma sak med regementet. Det enda jag inte fick till den där vinten var skidskyttet, sköt inte ett skott i Umeå, bara en del torrträning och åkning med gevär. SM gick sådär, räddade ett brons i stafett på sista tävlingen i Häverödal men i övrigt gick det segt. Åkte bra men sköt inte bra vilket var rättt givet efter obefintlig träning.
I Umeå fick jag ockå en massa trevliga kompisar från stan, Per Johansson var en av dem, lite av bohem och kluring men väldigt bra att träna med och mycket bättre än mig i skidåkning. Minns flera pass från Gammlia där jag fick slita ont för att hänga med Per.
På våren åkte vi på gäddfiske och åt sen gäddfärs med potatis till middag, grymt gott med citronsås till. Nån gång på höste och framförallt framåt våren drog vi på fest till Krogen Krogen på Ålidhem. En del av festen var kön som ringlade lång. Kommer ihåg idag att det var mycket Duran Duran och annan syntmusik som gällde. Vi laddade med skinnslips och röda skor som av Blomman ansågs vara själva knorren på en bra kväll, att glida in i röda skinnskor. Vi la ned mycket tid på att välja rakvatten också, en annan av Blommans patentare, ett bra rakvatten ansågs avgörande för ett lyckat utfall i form av kvinnligt sällskap för natten eller för längre tid. För mig funkade det inte men jag tror Blomman hade större framgång, vad jag minns... :-)
Umeåtiden var fin. Vi spelade spel, vi tränade hårt. Hängde en del med Björklövenspelare på travet och på deras träningar när det fanns tid. Ulf "Pipen" Nilsson var en ständig gäst på Scharinsvägen. Jag spelade innebandy och badminton med Göte Wälitalo, landslagsmålvakt i hockey och klasskompis på idrottspeddan. Där hade vi Louis också från Spanien med svart bälte i karate och ett sätta att säja Umeå som jag än idag kan härma - Juuumeåå, så härligt, så spanskt. Louis stötte hårt på en annan klasskompis som spelade damfotboll och av Louis därför antogs vara lesbisk. Han tog på sitt ansvar att omvända henne och jag tror han gjorde det med framgång om det nu var nödvändigt, tror kanske inte det... ;-) men han hävdade det i alla fall.
I Umeå stod jag på Domus också och fick migrän för första gången och på Pedagogränd bodde alla snygga tjejer. En särskild minns jag och om inte om varit och jag varit så feg kanske Lycksele varit min plats i livet och en skidfabrik där legat mig varmt om hjärtat. Jag var ung då, ung och naiv och då som nu i grunden blyg. Såg mycket upp till alla duktiga skidåkare som omgav mig och kände mig liten och ynklig med min bakgrund. När jag ser tillbaka på den där tiden så tror jag ändå att jag tog ett stort steg där i Umeå. Jag lärde mig nåt både i skolan i "skolan" som det var att möta, träna och leva i miljön med alla dessa idrottsstjärnor. Patrik och Peter Sundström spelade vi fotboll med, bara en sån sak, båda gjorde NHL-karriärer sen men vi mest lekte mest fotboll på samma sätt som jag var van vid före tiden före skidgymnasium och idrottspluton.
Umeå förändrade mig och jag ser tillbaka på den där tiden som en av de bästa i mitt liv. Det har stannat kvar också av ett annat själ. Jag lärde verkligen känna Örjan Blomqvist, Blommans äldre bror och för mig en ikon som löpare och skidåkare. Örjan var fantastisk på alla sätt och otroligt musikintresserad. Minns en resa från Umeå till Torsby där jag pepprades med kassettband med Frank Zappa och mycket annat. Minnet av Örjan är starkt idag och det var så väldigt ledsamt när han rycktes ifrån oss för ett antal år sedan. Lite kul i sammanhanget är ju också att Blomman och Örjan vann Vasaloppet tillsammans 1984, två år efter att våra vägar skiljts i Umeå. Det var många hårda duster dem emellan på träning och i spel och idrottslek, många hårda ord och riktig gnista men när det gällde tog det varandra i hand och vann tillsammans. Det var stort att se och känna.
Umeå återsåg jag förresten ifjol för första gången sen våren 1982. Huset på Scharinsvägen stod kvar, Gammlia eller Stadsliden som jag förstått att man säger idag låg kvar, stan kändes större men ändå välbekant. Jag sprang ett fint intervallpass, parkerade vid Gammlia och mindes min Umeåtid. Ett fint år som aldrig kommer igen men som jag nyss via några TV-bilder plötsligt fick i repris. Tack för det och tack Umeå.
Kommentera