Solen står lågt. De små gruskornen på vägen kastar långa skuggor som blir till svarta streck i den gyllene vägbanan. I solen är det varmt men i skuggan känns kylan redan. Sista passen i bara ben nu i dessa dagar, sista passen i kort ärm.
Det är alldeles tyst i skogen. Vid strandbadet ligger sjön blank och stilla. Det är ett slags långsamt farväl, en slags andakt, de sista passen i september, farväl till sommaren, faväl till en fantastisk men märklig säsong. Instängd i mitt eget universum, mina egna tankar och mål.
Byggt en egen arena, en slags trygghet i otryggheten, en fast punkt, en daglig ritual. Nu fladdrar kompassen, söker efter en riktning, nya mål. Luften kyls av, dimman lättar och luften blir klar och hög. Snart biter frosten i näsan, vantar, mössa, jacka och tajts skyler kroppen, bildar barriär mot elementen.
Jag springer, jag lever, att leva är att löpa. Skogen mitt hem och min kyrka. Ber ödmjukt om en säsong till, en bra vinter med fina spår först, sen mot nya mål.
Kommentera