Hela mitt väsen  skriker efter ett hem. Jagar, söker detta hem. Kroppen skickar signaler, kastar sig över mig. Passerar platser, orter, bruk och kroppen ropar, hem hem. Ibland kommer det en tår, ibland bara en djup känsla av hemkomst, det är som om generna talar till mig. Svartå, Skyllberg, Örebro, Nora, Eskilstuna, Katrineholm, Sofia, Maria, överallt ringer klockar, ilar det, kommer det signaler. Du är hemma nu, hör du det, hemma.
 
Ändå är hem just nu den plats där mina saker är. En plats som varit mitt hem längre än någon annan plats. Från 1995 till 2013, 18 långa år, eller korta. Det gick så fort. Små barn, stora killar, grabbar på väg ut och bort. Jag hann knappt med. Alla dessa underbara stunder på Majas. Trädgården, gatan, vårt paradis. Kojorna, skogen, löprundorna, alla timmar framför spelen, filmerna. Alla högläsningsstunder, Marjan och Rolf och alla dom andra. Alla TV-stunder.  Filmerna, alla morgonstunder i pyjamas framför TV:n.
 
Det var mitt liv, vårt liv, glada minnen, en del mindre glada minne. Band of Brothers, uppbrott, band hos samman i en svår tid. Vi kom ur det, som ett band av bröder, band av far och söner, tajatare än annars kanske, en fin tid det med. Som jag jobbade med det, slet utan att någon såg. Mat på bordet varje kväll, städa, plocka tvätta, väskor i ordning, skjuts till träningar, läxor, komma ihågen.
 
Det var en svår tid, det var en lycklig tid, vi fixade det, vi gjordet det som bara vi kunde. Nu är ni mina söner, mer än någonsin, mina bröder, mitt band. Nu går resan för mig hemåt. Hem till ett hem jag inte vet var det ligger, inte än. Jag letar, jag söker. Söker på Hemnet, söker i historien, reser bakåt för att hitta vägen framåt.
 
Just nu står allt stilla. Mörkret faller igen. Hösten sluter sig om mig och mitt. Plockar med sakerna, plockar med mig själv, plockar en slags ordning. Samtidigt, i livet därute, det stora. Äter lunch med Sverigesf näst högsta i FN, hon söker upp mig, vill höra vad jag tycker, vad jag tänker. Jag den lilla med hon den stora i den stora världen. En minnesvärd lunch. Sedd och hörd, ändå hemåt det bär. Hem mot okänt mål.

Kommentera

Publiceras ej