Kallt ute och kallt inne. Hösten är här, och mörkret kryper på. En borde vara två i tider som dessa.
Springer lätt genom en ljummen lördagseftermiddag men skakar av frossa i en timme efter passet. Saknar min familj på ett sätt jag inte trodde fanns. Längtan skär genom märg och ben, längtan som frossa, längan som plötsliga tårar, längtan som för hög anspänning, längtan som oro. Skriver i dubbla tröjor, frossan ligger där på lut. Förmiddagen var glad och lycklig, städade och röjde, dansade till Jeremias Session Band, plockade med sakerna, fick lite ordning, jag och katten. Sen kom Längtan på besök.
En dag som innekatt passerar men till slut bär det ut. Orolig för en ömmande handled som i värsta fall hamnar i gips. Springer och tänker på strategier för att klara en tid i gips, det borde gå att springa ändå, om inte blir det spinning, gång, löpbandet, gymmet, det ska gå, det ska läka om det är trasigt, jag ska tillbaka. Sjukvårdsupplysningen lugnar inte. Skulle vara rätt typiskt om det är handleden och en vurpa i skogen som bryter av säsongen där så mycket blivit sprunget utan känningar av skador och överbelastningar.
Mitt liv är inte enkelt, gå några dagar i mina skor så får du se. Långa dagar, vaknar ensam och somnar ensam. Pratar med katten, med barnen, med arbetskamraterna, med skogen och med mig själv. Försöker hålla den där längtan i schack så gott det går, länge sen frossan kom sådär som idag, varmare nu, skriver mig varm. Skriver på uppstuds, det som kommer bara, ingen planering, ingen grundläggande tanke, bara ut med det.
Tänkte åka iväg den här helgen också, men stannade hemma och det var nog klokt det. Ensamheten hade inte varit lättare på distans, längtan inte mindre, snarare tvärtom. Skönt att få ordning, skönt att kliva runt några timmar i det som är mitt, i det som är jag. Laga lite mat strax, äta, dricka, ta hand om mig själv så gott det nu går. Kanske kommer katten in, då är vi två. En borde vara två, som Jeremias i Tröstlösa alias Levi Ricksson skaldade för nästan hundra år sedan.
Fryser igen. Dunvästen på utan på tröjorna. Det är kallt men kylan, den kommer inifrån. Det är den nya ensamheten som tränger sig på, skär in i märg och ben om. Spänner kroppen för att liksom hålla den borta men då blir det så klart värre istället. Borde slappna av men det är inte så lätt, vet vad som krävs, vet vem och vilka som kunde ge mig det , som gav det och jag saknar det såklart
Mörkret faller nu. Svart utanför mitt fönster. Katten ligger här bredvid och spinner. Spisen är på, middagen är på väg. Det är ännu en ensam lördagskväll. Det är jag och katten, längtan och ensamheten. Middag för fyra men, en borde vara två.
Kommentera