Jag springer och jag skriver. Under passen kommer tankar som blir till texter, eller idéer om texter. Ibland hamnar texterna här, redigeras om, putsas på och justeras tills jag är nöjd. Ibland slänger jag en text som jag inte tycker håller. Sjävklart är det helt omöjligt att inte hämta inspiration ur det liv som levs där mellan passen och skrivandet. Ibland blir jag personlig på gränsen till privat men jag undviker att lämna ut personer med namn. Jag skriver inte om mitt jobb och knappast heller om politik. Jag skriver ibland om Liam och Mariel, två påhittade personer. Visst finns det likheter mellan mig och Liam men jag är inte Liam och inte heller är Mariel en verklig person även om hon kanske lånat vissa drag från en eller flera verkliga personer i min omgivning. Än så länge har jag ingen fast plan för dessa figurer men men vet, det kanske tar över själva och börjar berätta sin historia. Jag har heller ingen plan för bloggen, den är vad den är och blir vad den blir. Det är en slags skrivarverkstad, kanske nån slags terapi ibland, mina memoarer och minnen ocksp, något att lämna till eftervärlden. Jag är oerhört glad och tacksam att bloggen verkar ha hittat sina läsare, det känns både ansvarsfullt och inspirerande, tack för förtroendet. Och som en kär vän sa en gång - det där med bok låter spännande....

Kommentera

Publiceras ej