De börjar inte så bra. Redan i höjd med kyrkan i Ölme sprutar tårarna. Ur högtalarna i bilen ljuder Jeremias Session Band och Karin Wistrand sjunger som höstens drottning och jag har plötsligt ingen motståndskraft alls när jag hör texten:
"var det dina små fötter som dansade kring en midsommarstång i Nyckelhult på tå, var det dina bruna flätor jag bekransade med de blåaste blåklintar blå".
Igår var vi i Örebro och for härförbi i buss på väg hem, nu åker jag tillbaka ensam för att springa Å-stadsloppet och jag laddar med Jeremias "Trastland" en platta som gjort min höst till ett hisnande känslomässig äventyr där Levi Ricksson underbara dikter tonsatta av Staffan Ernestam fått mig att minnas och framförallt känna mina rötter runt Örebro på ett helt nytt sätt.
Torkar tårarna och fortsätter mot Kristinehamn. Svänger in till Elmodul för att köpa med en diskmaskin. Småstaden har sina fördelar och till Elmodul har jag en särskild relation, där jobbar folk jag känner, människor att lita på. Här levereras det på ett sätt som får e-handeln att blekna bort, eller vad sägs om nybryggt kaffe och hembakad blåbärspaj medans affären görs och maskinen bärs ut till bilen. Perfekt uppladdning för en löpare på väg mot 21 kilometer i Jeremias fotspår.
Klättrar över bergen mot Karlskoga och försöker hålla ordning på känslorna och fokus på loppet. Det gäller att samla kraft och koncentration för att kunna plocka ut det som finns lagrat i kroppen efter alla träningspass. det finns också en annan energi laddad, energi från nån som är med idag, men ändå inte. Karin fortsätter sjunga för mig och fortsätter beröra med sin röst och Jeremias ord:
"kom i drömmen, kom en minut en sekund för att ljuvlighet skänka åt drömmarens blund"
Nej, nu ska det varken sovas eller drömmas, det får trots allt vänta. Försöker fokusera och tänka på loppet, springa banan i huvudet som så många gånger förr. Varje lopp, varje tävling har samma rutiner. Gröt till frukost, kaffe och macka, en banan och en flaska med dricka med i bilen. Väskan packad på rutin, tävlingskläder och skor i en plastkasse för sig, ombyte och handduk, liniment och vaselin och en liten handduk i en särskild påse. Liniment en ren mental grej bara, har ingen effekt, möjligen om det hade varit terräng och lerigt, då fastnar inte leran lika lätt på linimentblanka ben. Vaselin på tår och lår, skavsår är inte kul och killar tejpar bröstvårtor, sår där är helt olidligt smärtsamt.
Rullar in i Örebro igen, var ju nyss här och stan börjar kännas som hemma. Sprang här i mars, var här på konsert med Tom Russel, åker här förbi på väg till storstan och stannar ofta till, det är ju här på slätterna runt Örebro och i Bergslagskanten i norr som jag hör hemma, det är så det känns nuförtiden och det är väl därför det blivit som det blivit, tänker jag, men fokus nu bara knappt en timme till start. Stänger av musiken och kör målmedvetet mot Universitetsområdet. Lätt att hitta, samma målområde som i våras, delvis samma bana i början, lätt att parkera, underbart väder, varmt och soligt. Nu gäller det, snart smäller det.
Hinner värma upp lite, springa på toan bakom en buske, knyta skorna en gång till, av med överdraget. Ställer mig längst fram och kommer iväg bra. Det är några kilometer in till stan, sen följer vi Svartån in mot slottet och sen ut mot naturreservatet Oset. Det går bra, det går lite för lätt och lite för bra. Är laddad och lätt, i bra form. Lite nördigt blir det ju också för när jag följer Svartån ser jag ju allt det där vi pratar om på jobbet, som vi pratade om när vi sprang här i förrgår, översvämningsriskerna, och översvämning börjar det bli, av mjölksyra, Slår av på farten lite ute vid Oset men hinner notera säsongsrekord på milen, långt under 40 minuter, jisses...vad ska det bli.
När tröttheten kommer börjar också tankarna fara. Tänker på Jeremias, far iväg bortåt Lindesberg och Fellingsbro ( eller Pfellingsbro som gammelmormor sa) och bortom där, tänker på morfar, farmor och andra som stått och står mig nära här på trakten. Kämpar och försöker samla ihop det och hålla ihop det mentalt. Det är jobbigt men det går skapligt trots allt. Alla byten av underlag är jobbiga, vi springer på grus, asfalt, betong, trä och kullersten. Backarna är få och korta men att gå från asfalt till grus i den här farten är varje gång en lång backe och det sliter. Huvudet slår av och på, perioder av fokus varvas med uppgivenhet, går några meter genom västkekontollerna men upptäcker till min förvåning att tempot ändå ser ut att räcka till en tid nära eller under drömgränsen 1.30. Spurtar och sliter men klockan slår över 1.30 utanför friidrottshallen där målet är. Sprutar in precis under 1.31 och slänger mig trött och sliten på golvet i hallen och blir liggande.
Det är så många tankar som far genom huvudet. Det är över, över för idag och över för i år. Jag är nöjd, lite stolt och väldigt glad. För första gången i år känns det bra och det känns på ett helt annat sätt än när jag stod här i vårsolen och kylan. Då var jag en annan och på en helt annan resa. Idag sprang jag på lätta ben genom Jeremias i Tröstlösas älskade Örebro. I våras sprang jag från något, idag sprang jag till något.
I bilen hem sjuger Karin Wistrand för mig igen och den här gången gråter jag inte, jag ler, skrattar, drömmer och tillåter mig drömma en dröm:
"drömmen blev så vacker om du vore där leende mjuk och hjärtans kär, kom i min dröm"
Far förbi ett hus på vägen hem, ett hus till salu. Höstskymningen är magiskt vacker och solen faller stor och gyllene sakta i väster. Norr om kyrkan i Väse glöder skogen, doftar fälten nygödslat, lyfter de sista tranorna mot söder. I en dunge på fältet intill gården ligger smedjan som varsamt förvandlats till en modern villa. I hagen intill lunkar ett par hästar och jag fortsätter drömma min dröm - om du vore här leende mjuk och hjärtans kär. Om.
Nu har mörkret fallit och stjärnorna glimmar över Majas. Vilar, vilar i känslan från dagen och fortsätter drömma med Jeremias som sällskap.
"Man borde inte sova när natten faller på, en borde se på stjärnorna, en borde vara två"
Kommentera