I kulen novemberförmiddag står jag där igen. Bakom mig ligger Magelungen spegelblank och framför ligger skogen novemberblöt och slirig. Kända ansikten passerar revy vid starten. En del minns jag från förr, andra väcker minnen till liv. Det är så mycket man glömmer.
 
Magelungen Runt, vilket lopp. 18 tuffa signerad Ingvald Midelf. Ett lopp fjärran från dagens massmönstringar. Här sprang bara löpare, bara ben, liniment, spikskor, linne. Tänk att man alltid övervägde spikskor förr, till och med på Lindingöloppet. Jag sprang hela min elitkarriär i orientering i 12 mm spikskor och massor med terränglopp. Minns en gång en gammal ledare som sa till mig att jag borde satsa på terrängslöpningen, att det var min grej. Han hade nog rätt men det är så mycket man glömmer
 
Ågesta, där byggde jag min skidkarriär, åkte några av mina bästa lopp, tränade otaliga mil. Minns en vinter när vi stakade Magelungen runt i olika slingor och minna många varv på Ågestas golfbana. En del saker glömmer man inte. Glömmer inte heller passen från Villa Örnebo med Olle och Björne. Högintensiva rullskidpass genom Skogås och bort till Länna, precis där vi springer idag. Det hade jag nästan glömt men minns idag, minns vid starten och minns ännu mer när Olle skuttar förbi ute i Ågesta-skogen.
 
Tankarna irrar och far och minnen kommer och går. Höstlunken, så många gånger förr, en tradition i november, långdistansorientering i par. Sprungit med båda mina bröder och idag med brorsonen. Tänker bakåt och framåt där i skogen. Vilket långt idrottsliv ändå och så många minnen, så många människor. Undrar vad de tänker om mig, hur jag känns igen. Den där Järla-killen,skidåkaren i Hammarby, Linden, elitorienteraren i Ravinen, skidskytten, skidorienterararen, löparen. Det är så mycket man glömmer.
 
Minns baracken vid kraftvärmevärket som Hammarby skidor hade som klubblokal ett tag efter flytten från Filipstadsbacken i Farsta. Det var inget mysigt ställe. Minns några pass där i Ågestaskogarna med skidåkarna, några rullskidpass fram och tillbaka på vägen, alla skidgubbar som cyklade racer i snygga Hammarby-tröjor i ren ull, riktigta cykeltröjor. Det hade jag nästan glömt.
 
Eller glömt förrresten, ingenting glöms läser jag i DN, det bara sorteras om. Att glömma är en aktiv handling läser jag, man måste vilja glömma för glömma. Jag vill inte glömma, jag vill minnas, därför skriver jag det här.
 
Efter 2.20 når vi målet. Trötta, glada och nöjda. Det blev en fin tur genom fin terräng och en fin tur igen längs minnenas alllé. Idag mindes jag mycket som jag trodde jag glömt. Det är så mycket man glömmer och så mycket man vill minnas.

Kommentera

Publiceras ej