Det här är en hyllning till Halvar, mannen där vid floden i norr, vid kröken på Ol´Man River. Jag började med boken och blev kvar i den en hel sommar, i hettan i trädgården, under ett parasoll i Limedsforsen och i strandstolen vid Klarälvens strand. Kvar i dom små nyanserna, i miljöer, känslor, handlingar och beroenden. Kvar i en värld som tycktes så bekant, där borta vid älvens krök.
Med Halvar förändrades mitt skrivande. Det kändes inte längre lika ensamt här i deltat i söder, där älv möter innanhav och sagan och dikten får liv och färg. Det har ju sina sidor att sitta med fingrarna på tangentbordet mitt i Alsterdalen, en dryg kilometer från Gustafs barndomshemmen, men jag knogar på. Jag ger mig inte på nån Knausgård men mycket av det som skrevs där och då i bloggen på vägen mot mitten av livet är för bra för att kastas och blir med tiden kanske bok, trots allt.
Bredvid här på stolen ligger traven med pärmar med klipp från tiden när skrivandet i spalterna var min födkrok. Sena nätter och tidiga mornar på redaktioner, korv och mos i bilen mellan två jobb, sura fotografer, magiska möten, dödsannonser och radannonser, skrivmaskinsknatter och matsedlarna i faxen och filmerna med bussen till stan. Ibland kan jag sakna den där friheten, tempot, människorna, dofterna av trycksvärta, morgonmöten, kickarna och de hopplösa kommunjobben. Det där var mitt liv och jag gissar att Halvar vet precis vad vi snackar om här.
Häromdagen satt jag på Church Street Saloon i Gävle och tänkte på den där tavlan, Hoppers tavla med den ensamma mannen vid disken. Tänkte att just här på en överpimpad saloon i Gävle skulle jag kunna sitta sådär ensam som mannen i tavlan. Ensam med en alldeles för kall öl och servitrisen i rött skulle springa förbi och slänga jordnötter på mitt bord och jag skulle stirra rakt ut i mörkret på Kyrkogatan. Just då och där bland burgare och iskalla bira tänkte jag på stekt strömming och en källarsval pilsner.
Och nu, ett par år senare när jag hittar det här utkastet har mycket vatten runnit genom både min och Halvars flod och Halvar huserar numera ensam i en lägenhet vid Soultorget i Borlänge. Halvar skriver på en bok om Johnny Boy och jag hoppas verkligen att den kommer ut. Själv skriver jag då och då om Liam och Mariel, två av livet tilltufsade individer som möttes i ett bibliotek och sen försökte sig på att leva isär och tillsammans med barn i två flockar och ett helt liv att ta hand om. Det verkar inte ha gått så bra, det förstår jag när jag lyssnar på Liam.
Så nu, nästan tre år efter att den här texten började skrivas publicerar jag den. Ett hommage till Halvar, ett hommage till mig själv. För att vi lever, för att vi fortfarande sitter här och skriver vid varsin älvkrök. Kanske ses vi en dag och lubbar en sväng där vid Soultorget, Halvar och jag.
Kommentera