Det är hit jag längtar när jag är skadad. Hit till femman på Norra Sörmon. Idag är det bara sju grader varmt, lite blåsigt och blött efter nattens regn. Underlaget är perfekt, hälften barr och hälften sand och sådär perfekt fjädrande som bara den mixen kan erbjuda. Perfekt också för mina nyligen återställda hälsenor.
Jag öppnar lite lugnt och hoppas att värmen ska komma i kroppen. Det är kallt om händerna och det droppar kallt vatten från tallarna som kantar spåret. I stigningen på den andra kilometern kommer värmen och med den kommer korparna. Lätet är omisskännligt och kroppen fylls inte bara av värmen från ansträngningen i backen, även lyckovärme far genom kroppen. På krönet bara ett tiota meter bort på en låg tallgren sitter en stor svartblänkande korp och tittar nyfiket på mig.
Redan som barn lärde jag mig härma korpens läte och efter åtskilliga möten med korp, stunder av förtroliga samtal vet jag hur konversationen ska föras. Jag sätter händerna till munnen och kraxar ett doft Hallå, Hallå. Svaret kommer direkt. Hallå, vem där? Sen ett Hallå till och sen lyfter min vän till en tall lite längre bort, tittar på mig igen och brister sen ut i något som låter som ett kluckande skratt. Jamenhallå nu ser jag ju, du är människa, inte korp men okej, jag hänger med dig runt.
Jag fortsätter min tur och längs hela spåret runt följer korpen mig. Korsar spåret, glidflyger över hygget och genar elegant mellan kilometer tre och fyra. Genar sen från fyra till sex och kraxar glatt när vi ses igen.
Tillbaka vid bilen efter enmiltur är känslan mäktig. Att ha sällskap av skogens flygande Kloker är få förunnat. Tack för turen Kloker, kraxar jag förnöjt innan jag lämnar Sörmon för dagen.
Kommentera