Det sprakar mjukt och lågmält i brasan som sakta glöder och glimmar. Ute är det -14 grader och och månen lyser nästan full över Sisugården. Snökanonerna susar förtroendegivande och skickar ridåer av vattendimma mot den svarta natthimlen. Från tre-fyra meters höjd faller snön och framför mitt fönster växer sakta ett mjukt och runt snöberg. En riktig kanonkväll.
Det ser ut som ett litet fjäll i miniatyr med sina mjuka kullar och skarpa sidor. Jag vill så gärna gå ut och sparka i det som ter sig mjukt och inbjudande men konstsnön består inte av mjuka kristaller utan av små, små vattendroppar som på sin väg mot marken fryser till korn. Det som ser mjukt och inbjudande ut är i själva verket ganska fast och hårt. Det behövs en maskinpark för att flytta "fjället" ut på spåren och packa det till en spårbädd. Den nya kompressorn och de nya snötornen gör dock sitt jobb väl och bygger ren och torr konstsnö. Med lägre tryck blir det högre vatteninnehåll och då fryser högen snabbt till ett isberg som blir nästan omöjligt att bearbeta.
Jag sitter inne och vakar över snöproduktionen. Framför mig ligger en vaktlista med pass, 23-03, 03-07, 7-17. Sen i fredags har vi varit igång. Det blev stopp i lördags morse då vattnet gick i hela Forshaga men under kvällen kom produktionen igång igen och nu rullar allt enligt planerna. Det är tyst och fridfullt, bara ett tyst väsande hörs därute. Den nya kompressorn går på el och den och de båda högtryckspumparna är nästan ljudlösa. TV-apparaten står på mest som ett slags sällskap. Den och brasan konkurrerar om uppmärksamheten och brasan vinner lätt med sitt fridfulla sprakande.
Så här sitter jag nu i min ensamhet och tänker på mitt långa skidåkarliv. Sitter helt frivilligt mitt i natten och övervakar snöproduktionen. Jag gör det gör att jag vill, för att jag lärt mig att utan den här sortens insatser hade mitt liv inte sätt ut som det gjort och jag inte blivit den jag är. Det här är jag helt enkelt. Senare i veckan kan jag med väldigt gott samvete åka det första varven här ute. Jag antar att de som gjorde det här för mig, förr, skottade snö, sopade snö, skrapade snö till en sträng på en äng ovanför Järlagården och gjorde ett spår i den strängen så vi småkillar kunde åka skidor snöfattiga Stockholmsvintrar, det tänkte och kände precis som jag gör nu i den svarta Sisu-natten. De visste vad som krävdes och de gladdes åt att se vår glädje och de kunde också åka själva, leva ut sin passion fullt ut.
Kanske hoppades de, eller visste, att jag skulle blir precis som dem, Pelle, Lente, Bernte, Hasse och alla de andra. Sånu sitter jag här på min vakt. Sitter en kanonkväll och bara njuter och drömmer medan konstsnön faller och brasan den brinner.
Kommentera