Minns du kära syster när jag var Datte och du var Diddi.
Minns du syster, minns du det än.

Vi ler våra allra bästa leenden på fotot i svart-vitt, taget i atelje Walin i Kärrtorps centrum.
Året är 1963 och jag har tidsenlig pikétröja och du en smårutig klänning och ett guldhjärta i kejda runt halsen. Jag är tre och du är ett och jag minns inte så mycket av den där tiden. Svaga minnen bara av dig i vagnen,  jag stolt tror jag och vill visa dig för alla som kommer på besök eller besöks. Minns inget vad vi lekte eller gjorde, bara sånt jag sett på bild och kanske gjort till egna minnen. Vi åkte till Danmark vet jag och jag har ett vagt minne av olikfärgade muggar som gick att stapla till ett torn. Dom tycket vi om att leka med. På torpet fanns en sandlåda och en uttjänt gjutjärnsspis som vi brukade baka kakor i. Sen byggde pappa en lekstuga och jag en koja och där någonstans började väl våra vägar skiljas åt. Sen kom skolan, musiken och sången, orkestern för mig och kören för dig och din bästis Kristina vars brorsa Tomas var min kompis i några år. Nu är allt annorlunda för både dom och oss. Tomas är VD på Bonniers, Kristina har lämnat både politiken och alkoholen bakom sig, tänk hur det kan gå.

En gång var vi Datte och Diddi du och jag, bror och syster i 60-talets idylliska förortsliv med mjölkaffär och Swiz marängfabrik där vi köpte kassar med kross för en krona och för evigt lärde oss älska marängswiss.  Där lärde du dig gå och jag byggde nog upp min uthållighet av att knata där bredvid på promenaderna till Björkhagens centrum och barnavårdscentralen.  Vi fick sex år där i Björkhagen på Malmövägen 38, sex år av lägenhetsliv och lek hemma på vår gata i stan där Stina i Saltkråkan faktiskt bodde och gjorde oss sällskap i lekparken. Flytten gick sen till Enskede och redan då var vi tre och sen ganska snart fyra. Datte och Diddi blev kvar i Björkhagen tror jag. Kanske går dom där än och äter maränger, badar i Nytorpsbadet, åker tefat och kälke och åker med mamma till systugan, köper skor i kartong på Skobell och hälsar på morbror Hasse på NK.

Nu är vi upptagna av trampandet av livets stig. Men om du läser det här i en bok nånstans då vet du vem jag skrev det här till och då vet du också vad det är jag vill.

Kommentera

Publiceras ej