Rullar iväg på inlines i mellanrummet mellan vinter och vår. Stekande sol, issörja på sjön och snödrivor i diket. Damm på banan gör fästet förrädiskt. Vinden i ryggen som vanligt, det blir en tung retur det vet jag redan men vad gör det när allt känns så lätt och våren är i antågande.
Det är något alldeleles speciellt med vårens första inlinespass. Rytmen, balansen, flytet och sen ryggen som skriker av smärta trots vinterns skidåkning. Helt andra muskelgrupper är i farten, det är helt klart. Ganska snart kommer dock den där känslan av att vara ett med naturen, det rytmiska ljudet från skridskoskären och lagrens surrande, fartvinden, dofterna av mylla och gödsel, nyvakna surrande fän som studsar mot hjälm och glasögon, förvånade cyklister som passeras längs vägen. Efter en stund är det lätt att få in känslan av att åka tåg och det är ju en gammal banvall jag rullar fram på och dikesrenar och omgivningar minner fortfarande om att här pågick näringsverksamhet. Gamla stationshus, banvaktarstugor, rostiga skyltar, överblivna syllar, en bit räls där i dikesrenen. Ibland är banan flera meter över omgivningen och för en stund kommer tankar på vad som skulle hända vi ett felskär, det är inte direkt rensat från farligheter och fallet är långt och fullt av vassa stenar, järntråd och taggtråd.
Sådana tankar passerar dock snabbt, det är helt enkelt för bra och för vackert för att sådant ska få fäste. Hemvägen är tyngre. Vinden ligger på från sydväst och ryggen skriker. En tävlingscyklist blir min räddning. I lä bakom hans bakhjul blir hemresa relativt bekväm, får slita för att hålla hjul och farten är hög men det ska den ju vara på vårens första pass. Fartens tjusning och tankens frihet, den finns på NKLJ mellan Karlstad och Forshaga. Och till sommaren blir turerna längre. Ända till Uddeholm ska vi, jag och mina Rexton fem-hjulingar.
Det är något alldeleles speciellt med vårens första inlinespass. Rytmen, balansen, flytet och sen ryggen som skriker av smärta trots vinterns skidåkning. Helt andra muskelgrupper är i farten, det är helt klart. Ganska snart kommer dock den där känslan av att vara ett med naturen, det rytmiska ljudet från skridskoskären och lagrens surrande, fartvinden, dofterna av mylla och gödsel, nyvakna surrande fän som studsar mot hjälm och glasögon, förvånade cyklister som passeras längs vägen. Efter en stund är det lätt att få in känslan av att åka tåg och det är ju en gammal banvall jag rullar fram på och dikesrenar och omgivningar minner fortfarande om att här pågick näringsverksamhet. Gamla stationshus, banvaktarstugor, rostiga skyltar, överblivna syllar, en bit räls där i dikesrenen. Ibland är banan flera meter över omgivningen och för en stund kommer tankar på vad som skulle hända vi ett felskär, det är inte direkt rensat från farligheter och fallet är långt och fullt av vassa stenar, järntråd och taggtråd.
Sådana tankar passerar dock snabbt, det är helt enkelt för bra och för vackert för att sådant ska få fäste. Hemvägen är tyngre. Vinden ligger på från sydväst och ryggen skriker. En tävlingscyklist blir min räddning. I lä bakom hans bakhjul blir hemresa relativt bekväm, får slita för att hålla hjul och farten är hög men det ska den ju vara på vårens första pass. Fartens tjusning och tankens frihet, den finns på NKLJ mellan Karlstad och Forshaga. Och till sommaren blir turerna längre. Ända till Uddeholm ska vi, jag och mina Rexton fem-hjulingar.
Kommentera