Hade någon sagt till mig förra nyårsafton att jag om ett år skulle rida lektion med galoppfattningar och skänkelvikningar och göra det bra, då hade jag nog skrattat och tagit det för ett riktigt fantasifullt skämt.
Nu är det inte längre det. Jag har ridit sedan i april och är på god väg att bli en skicklig ryttare. Ridningen är en av de saker som kommer att göra att 2008 kan läggas till handlingarna som året för den stora förändringen. Det här mitt ode till Åke, alltså mitt ode till mig själv.
Det gjorde du allt bra, Åke. Den magra spillra till man som 76 kilo lätt startade den här bloggen för att överleva och hitta sig själv är idag en annan. 76 kilo benrangel har förvandlats till 83 vältränade kilo. i huvudsak tack vare diciplinerad träning på i första hand Livskraft och därefter Friskis och Svettis. Jag tror det avgörande besluten kring den här förändringen växte fram inför och under årets Vasalopp. Försökte förgäves hitta en gnista, lite motivation för att än en gång pressa kroppen i högsta fart från Sälen till Mora. Det gick sådär. Snön uteblev och träningsmöjligheterna var magra. När själva loppet kom var väl formen hyfsad och dagen innan kändes det riktigt bra med hårda fina spår och bra skidor. Sen kom snön. Plusgrader och nysnö, ett spår till Mora och så var den dagen förstörd. Där nånstans tror jag att jag bytte spår, i dubbel bemärkelse. Stängde butiken och började fundera på ett annat liv, ett nytt liv där idrotten skulle få finnas kvar men i en annan roll. Det var så hästarna kom in i mitt liv.
I april satt jag upp för första gången på Airborn ute i Skogsberg. Han bet mig inte men jag tror jag blev hästbiten ändå på första försöket. Under dom månader som följde blev riddarhästen Prinsen min trogne följeslagare på ridbanan och i skogen. Något motvilligt till en början men sen med en allt större ömsesidig vänskap började vi hitta rätt i alla dessa hundratals små moment som sammantaget ger ridupplevelsen, ryttare och häst i samspel och takf. Ren magi när det finns där, mycket tålamodsprövande när det inte finns där. På hästryggen har jag lärt mig sjunga här-och-nu och här-och-nu, för något annat finns inte där. Rida är att vara näravarande varenda sekund, vart enda steg och du har fyra ben plus dina egna armar och ben att hålla kontroll på och koordinera. Och så vikten såklart, och rumpan, blicken, huvudet. Rida är det svåraste jag gjort i mitt liv. Rida är det mest utmanande jag tagit mig an och rida är det roligaste jag gjort på mycket, mycket länge. Det gjorde du bra Åke, som börjde rida och stod fast vid det även när det blåst motvind från vänner och alla tjejer som inte ville tåla en man på territoriet.
Hela 2008 har varit en turbulent tid på arbetet. Kanske det den tuffaste jag någonsin upplevt i mitt arbetsliv. I en uselt skött förändring har vi hållits på halster och svävat mellan hopp och förtvivlan ända in i december. Det är bara några veckor sen nu, vi fick besked. Jag hade tur och drog en vinstlott. Andra hade mindre tur och drog sämre vinster eller ingen alls. Fast tur var det kanske inte. Snarare resultatet av ett noga planerat och strategiskt val genomfört med systematik och disciplin. Bra tänkt och genomfört, Åke.
Nu byter jag yrkesroll och lämnar informationskrået, förmodligen för gott. Ett tag tänkte jag att jag skulle sakna det men för var dag som går blir jag nu alltmer övertygad om att jag gör rätt. Jag kommer att sakna det operativa arbetet i stormens öga, insatserna, olyckorna, katastroferna. Nästa gång det händer något stort och jag inte finns med kommer det att kännas, det vet jag. Men mer än så blir det inte. Det går över det med, precis som när jag släppte greppet om stafetterna i orientering eller som nu när skidåkningen och dom stora loppen inte längre har mig i främsta ledet på jakt efter placeringar och tider. Det är andra tider nu och jag väljer en annan väg i yrkeslivet. Nu blir det naturolyckorna och klimatförändringen som jag tar mig an. En utmaning och en viktig sådan. Det gör du rätt i Åke.
Nyårsafton 2008 är den fjärde nyårsafton sedan familjelivet slogs i spillror av en skilsmässa och livet tog en helt ny väg. Det har varit en lång och hård väg från julen 2004. Det började med en tsunami och en skilsmässa. Sen följde några hårda år där jag kröp, kom upp på knä, sen stående, ensamstående, föll igen, reste mig och gick vidare. Vartenda steg, varenda tår under dessa år har varit mödan värd. Det gjorde du storartat Åke.
Nu går du snart i mål och förändringen är fullbordad. När 2008 blir 2009 föds en ny Åke, starkare och gladare och med nya mål i livet. Tack alla som gjorde det möjligt men framförallt. Tack Kerstin, utan dig ingen ny Åke. Tack Cissi och Per, för alla goda råd.
Tack också Mariann, Helena, Kristina, Anna, Sofie, Sara, Eva, Åke P, Tom, Ola, Micke, Håkan, Janne, Jocke, Colin, Jörgen och Peter. Och tack M för att du visade mig nåt jag nästan glömt och tappat bort längs Den vassa eggen.
Tack mor och far för allt stöd. Och sist men inte minst, dom som står mig allra närmast och utan vars uppmuntran, tröst, glädje och humor ingenting hade varit möjligt - Emil och Love, tack för att ni finns och står ut med mig. Och tack Zingo, världens bästa katt.
Nu är det inte längre det. Jag har ridit sedan i april och är på god väg att bli en skicklig ryttare. Ridningen är en av de saker som kommer att göra att 2008 kan läggas till handlingarna som året för den stora förändringen. Det här mitt ode till Åke, alltså mitt ode till mig själv.
Det gjorde du allt bra, Åke. Den magra spillra till man som 76 kilo lätt startade den här bloggen för att överleva och hitta sig själv är idag en annan. 76 kilo benrangel har förvandlats till 83 vältränade kilo. i huvudsak tack vare diciplinerad träning på i första hand Livskraft och därefter Friskis och Svettis. Jag tror det avgörande besluten kring den här förändringen växte fram inför och under årets Vasalopp. Försökte förgäves hitta en gnista, lite motivation för att än en gång pressa kroppen i högsta fart från Sälen till Mora. Det gick sådär. Snön uteblev och träningsmöjligheterna var magra. När själva loppet kom var väl formen hyfsad och dagen innan kändes det riktigt bra med hårda fina spår och bra skidor. Sen kom snön. Plusgrader och nysnö, ett spår till Mora och så var den dagen förstörd. Där nånstans tror jag att jag bytte spår, i dubbel bemärkelse. Stängde butiken och började fundera på ett annat liv, ett nytt liv där idrotten skulle få finnas kvar men i en annan roll. Det var så hästarna kom in i mitt liv.
I april satt jag upp för första gången på Airborn ute i Skogsberg. Han bet mig inte men jag tror jag blev hästbiten ändå på första försöket. Under dom månader som följde blev riddarhästen Prinsen min trogne följeslagare på ridbanan och i skogen. Något motvilligt till en början men sen med en allt större ömsesidig vänskap började vi hitta rätt i alla dessa hundratals små moment som sammantaget ger ridupplevelsen, ryttare och häst i samspel och takf. Ren magi när det finns där, mycket tålamodsprövande när det inte finns där. På hästryggen har jag lärt mig sjunga här-och-nu och här-och-nu, för något annat finns inte där. Rida är att vara näravarande varenda sekund, vart enda steg och du har fyra ben plus dina egna armar och ben att hålla kontroll på och koordinera. Och så vikten såklart, och rumpan, blicken, huvudet. Rida är det svåraste jag gjort i mitt liv. Rida är det mest utmanande jag tagit mig an och rida är det roligaste jag gjort på mycket, mycket länge. Det gjorde du bra Åke, som börjde rida och stod fast vid det även när det blåst motvind från vänner och alla tjejer som inte ville tåla en man på territoriet.
Hela 2008 har varit en turbulent tid på arbetet. Kanske det den tuffaste jag någonsin upplevt i mitt arbetsliv. I en uselt skött förändring har vi hållits på halster och svävat mellan hopp och förtvivlan ända in i december. Det är bara några veckor sen nu, vi fick besked. Jag hade tur och drog en vinstlott. Andra hade mindre tur och drog sämre vinster eller ingen alls. Fast tur var det kanske inte. Snarare resultatet av ett noga planerat och strategiskt val genomfört med systematik och disciplin. Bra tänkt och genomfört, Åke.
Nu byter jag yrkesroll och lämnar informationskrået, förmodligen för gott. Ett tag tänkte jag att jag skulle sakna det men för var dag som går blir jag nu alltmer övertygad om att jag gör rätt. Jag kommer att sakna det operativa arbetet i stormens öga, insatserna, olyckorna, katastroferna. Nästa gång det händer något stort och jag inte finns med kommer det att kännas, det vet jag. Men mer än så blir det inte. Det går över det med, precis som när jag släppte greppet om stafetterna i orientering eller som nu när skidåkningen och dom stora loppen inte längre har mig i främsta ledet på jakt efter placeringar och tider. Det är andra tider nu och jag väljer en annan väg i yrkeslivet. Nu blir det naturolyckorna och klimatförändringen som jag tar mig an. En utmaning och en viktig sådan. Det gör du rätt i Åke.
Nyårsafton 2008 är den fjärde nyårsafton sedan familjelivet slogs i spillror av en skilsmässa och livet tog en helt ny väg. Det har varit en lång och hård väg från julen 2004. Det började med en tsunami och en skilsmässa. Sen följde några hårda år där jag kröp, kom upp på knä, sen stående, ensamstående, föll igen, reste mig och gick vidare. Vartenda steg, varenda tår under dessa år har varit mödan värd. Det gjorde du storartat Åke.
Nu går du snart i mål och förändringen är fullbordad. När 2008 blir 2009 föds en ny Åke, starkare och gladare och med nya mål i livet. Tack alla som gjorde det möjligt men framförallt. Tack Kerstin, utan dig ingen ny Åke. Tack Cissi och Per, för alla goda råd.
Tack också Mariann, Helena, Kristina, Anna, Sofie, Sara, Eva, Åke P, Tom, Ola, Micke, Håkan, Janne, Jocke, Colin, Jörgen och Peter. Och tack M för att du visade mig nåt jag nästan glömt och tappat bort längs Den vassa eggen.
Tack mor och far för allt stöd. Och sist men inte minst, dom som står mig allra närmast och utan vars uppmuntran, tröst, glädje och humor ingenting hade varit möjligt - Emil och Love, tack för att ni finns och står ut med mig. Och tack Zingo, världens bästa katt.
Kommentera