I den fuktiga, ljumma augustinatten lägger jag mig på en filt på rygg i min trädgård och stirrar upp i stjärnhimlen. Min lilla villaträdgårds mörker är märkligt svart och nästan inget ströljus från fönster och gatljus stör min utsikt. Efter ett tag vänjer sig ögonen och himlavalvet får djup och nyans. Jag ser stjärnbilder, starka stjärnor, svaga stjärnor, blinkande stjärnor. Stjärnor överallt. Precis som så många gånger förr fylls jag av den där känslan av storhet och litenhet, på en och samma gång. Universums storhet och min egen litenhet. Jorden en himlakropp bland andra miljarder himlakroppar. Jag själv en kropp bland miljarder andra kroppar på planeten jorden.

Tänker på alla dom där nätterna när jag klev ur eller i min bil på Solhem och tittade upp i stjärnhimlen över Vistens mörka vatten. Där fanns inget ströljus alls och himlavalvet reste sig som en stor kupol fylld av gnistrande stjärnor. Känslan var hisnande, varje gång och det var inte bara stjärnorna som gnistrade. Minns gryningstimmen när lodjuret stod framför mig i den kalla marsnattens månljussken.  Minns skidpass med bara månljus och stjärnor som vägledning. Grusvägslöpning i stjärnsvarta novembernatten. Storhet och litenhet. Oförglömliga stunder av absolut närvaro. Stunder av kärlek till människan och naturen. Sånt kommer över mig där i trädgården när jag ligger på rygg bland stjärnorna och låter blicken drunkna i himlavalvet.

1 kommentarer

Ann

26 Aug 2008 18:58

Du är så sällsynt... och skriver så sällsynt vackert...

Kommentera

Publiceras ej