Mitt hjärtas slag

Sitter i bilen 04.30. Rullar över slätten bort mot Väse. En riktigt sommarmorgon. Solen redan uppe i öster. En älg kliver i sakta mak över åkern därborta i fjärran. Långtradare uppradade. Alla sover. Grusvägen nysladdad och saltad. Torrt i markerna och brandrisken på väg mot rekordnivåer. Gräsmattorna i stan börjar gulna. Lyssnar på morgonradion, som en slags meditation. Gryningsfärder i sommartid har en särskild ton. Allt står stilla, som om markerna tagit ett djupt andetag och håller andan. Sprang igår, hem från stan. Hettan besvärande. Hittade skugga längs älvens kant och tog mig hem, utpumpad. Sommarsprungen med eftersvettning i en timme. Fotboll på TV. Sverige som vanligt lamslaget av stundens allvar. Varför är vi aldrig ett lag? Minns -94, då var det annorlunda. Hela landet ett lag. Länge sen nu och landet inte längre ett, snarare flera. Stad mot land, vi och dom. Motsatser och motsättningar. Lyssnar på Monica Z. Var blev ni av, alla drömmar. Saknar röster, saknar en tid då vi var vi. Sammanhållet, enat, starkt. Ett lag.